När jag den 9 april skriver det här blogginlägget har Sverige två dygn tidigare drabbats av den första ”riktiga” terrorattacken. En 39-årig utvisningsdömd uzbekisk man kapade en lastbil och körde den i hög fart 570 meter längs gågatan Drottninggatan i centrala Stockholm och mejade ner oskyldiga människor. Facit: 4 döda och 15 skadade.

Denna fasansfulla händelse visar hur sårbart Sverige är och att vi aldrig kan skydda oss till etthundra procent mot terrorattacker och människors hänsynslösa och oförutsägbara våldsdåd. Denna sårbarhet menar jag gör det ännu viktigare för oss medborgare att engagera oss, politiskt, socialt och mänskligt. Att bilda opinion mot krafter som vill oss illa och göra oss själva medvetna om vilka hot vi dagligen är utsatta för, oavsett om vi är medvetna om dem eller ej.

Som journalist är jag djupt engagerad i dessa frågor. Jag skriver om dem varje dag på min egen blogg (elisabethoglund.se/blogg) och talar gärna om dem ifall människor vill lyssna.

Mitt samhällsengagemang är obrutet trots att jag för sex år sedan drabbades av en svår sjukdom (cancer). Trots att jag varit döende och senare konvalescent i flera år men rest mig ur smärta, rädsla och ångest. Det är också erfarenheter jag gärna vill och kan dela med mig av.

Som journalist med mer än fyrtiofem års erfarenhet anser jag mig vara insatt i de flesta frågor, från de rent mänskliga till de politiska. Bland oss journalister brukar man säga att ”forskare och experter kan mycket om lite, men vi journalister kan lite om mycket”. Detta är faktiskt sant. Man kan som journalist aldrig bli till hundra procent expert – och bör inte bli det heller. Däremot har vi lärt oss att söka kunskap och fakta på de mest optimala sätten.

Vad har jag då att erbjuda er som talare? Jo, ganska mycket. Mina erfarenheter och kunskaper sträcker sig från arbetsmarknadsfrågor, politik, nationalekonomi, inrikespolitik, djurskyddsfrågor, utrikespolitik, EU-frågor, Mellanöstern, amerikansk politik, idrott, konst, sjukvård, cancer och vargpolitik, till litteratur, brott och straff samt frågor kring livets djupaste mening.

Det här låter förstås ambitiöst, för att inte säga skrytsamt, men jag kan utlova att jag alltid kommer väl förberedd till ett uppdrag, att jag alltid försöker vara påläst, men också underhållande. Jag är nämligen övertygad om att folk lär sig mera och uppskattar en talare högre om han eller hon har humor och ett personligt engagemang.

Jag har själv varit aktiv idrottskvinna (cykel) och jag kan en hel del om friidrott och längdskidåkning. Jag åtar mig gärna uppdrag som föredragshållare och konferencier i sådana sammanhang.

Utrikespolitik ligger mig varmt om hjärtat. Som utrikeskorrespondent både i Bryssel, Washington och Mellanöstern har jag lärt mig att man aldrig kan lära känna sig själv och sitt eget land om man inte också känner till vår internationella omgivning. Allt hänger ihop och Sverige är i mångt och mycket en spegelbild av omvärlden.

Det enda jag klart ut säger att jag aldrig skulle vilja hålla ett föredrag om är kvantfysik, universums uppkomst och molekylärbiologi. Detta lämnar jag med varm hand till experter på dessa områden. Allt annat känner jag är greppbart och går att läsa in.

Intet mänskligt är mig alltså främmande.

Elisabet Höglund

Journalist, författare, bloggare och konstnär

När det kommer till diagnosens ADHD:s vara eller icke vara är det många som har åsikter. Det skrivs om ouppfostrade ungar och föräldrar som inte tar sitt ansvar!

När jag startade mitt företag ADHDhjärtat var det mitt inre driv av att höja rösten för de som så många gånger blivit tillintetgjorda och förminskade.

ADHD är en neuropsykologisk funktionsnedsättning. I den nyaste och mest spektakulära forskningen har man lyckats mäta hjärnnivåerna. Slutsatsen av denna stora studie visade att fem av sju specifika områden i hjärnan är signifikant något mindre hos individer med ADHD: hippocampus, amygdala, putamen, nucleus accumbens, och nucleus caudatus. Det är de regioner i hjärnan som är viktiga för att känna igen och styra sina känslor, som påverkar ens aktivitetsnivå, arbetsminne, förmåga att behålla sin uppmärksamhet och reglerar hjärnans belöningssystem.

När människor spontant säger att ”Oj vad virrigt, jag har säkert en släng av ADHD” eller när de hävdar att ADHD är en modetrend då vet jag många, inkluderat mig själv som blir provocerade.

Att ADHD är en av de diagnoserna inom Barn och ungdomspsykiatrin som är en av de mest undersökta verkar gå människor förbi. Hur kan detta vara möjligt? Det finns ca 40 000 vetenskapliga arbetet som gjorts på ADHD. 40 000!

ADHD är vare sig en modetrend eller något ”hittepå”. ADHD är någons liv, någons kamp och någons försök att få förståelse.

Vad är ADHD?

Uppmärksamhetsproblem

Impulsivitet

Överaktivitet

Är det allt? Är ADHD endast inrutat i dessa tre kategorier? Nej, vi som lever i dessa familjer vet att det är så mycket mer än ”bara så”.

Jag som anhörig till ett barn med just ADHD ser vad det innebär för den unga individen att inte ”Passa in”. Att jag som mamma skulle ha hittat en enkel förklaring till hennes beteende är att slå undan benen på mig som redan knappt kan stå.

När man är 5 år ska man älska att gå på kalas och att vara med vänner. Det är så bilden jag hade innan jag blev förälder såg ut. Jag såg härliga helgmiddagar med vänner där barnen lekte och där vi vuxna kunde samtala om barnens mysiga vardag. Jag blev tvingad att skapa nya bilder när livet inte blev sådär självklart.

När jag var 34 år fick jag själv ADHD på pappret. Det innebär inte att jag på något sätt just fått det utan det innebär att jag gått odiagnoserad hela livet. För mig skulle en tidigare utredning varit oerhört hjälpsam. Kanske hade man fått hjälp i klassrummet? Alla mina misslyckande inom skolan men även i relationer till olika människor skulle ha kunnat förebyggts med hjälpmedel och med förebyggande insatser. ADHD är så mycket som inte syns. Som att ha sömnproblem och stundtals ha perioder där man sover i snitt 3–4 timmar per natt. Att sedan tvingas prestera under dessa premisser är stundtals förödande för individen. Sömnbristen kan ge fysiska symtom som ont i kroppen, stress, huvudvärk, övervikt.

Förändring och acceptans

Under min sjukskrivning, när jag led av utmattning syndrom gick jag på stresshanteringskurs och där pratade vi om ord som ”Förändring och acceptans”. Två oerhörda provocerande ord för någon som knappt tog sig ur soffan för att delta på dessa möten.

För hur förändrar man en diagnos som inte går att bota? Och hur accepterar man att en liten 5 åring stundtals mår så dåligt att hon vare sig äter, sover eller leker? Orden behövde nötas in, tankarna behövde få tänka dessa ord och plötsligt stod det klart för mig.

Det handlar inte om att förändra barnet eller mig själv utan det handlar om att förändra sitt förhållningsätt och sitt bemötande i situationen. Att acceptera att problematiken finns och sen arbeta utifrån dessa. Förändringen låg i att hur jag valde att möta svårigheterna som jag tvingades att acceptera.

Vad kan man göra för att hitta sin väg, sina strategier till en mer balanserad vardag?

·   Kunskap – Det finns mycket bra litteratur i ämnet.

·   Förebygg – Ta hjälpa av tex bildscheman för att förberedda barnet/dig själv vad som komma skall. På detta sätt blir situationen tydlig och allting slipper samlas i hjärnan.

·   Rättigheter -Ta reda på ditt barns och dina rättigheter i form av stöd.

·   Var snäll mot dig själv -Du gör så gott du kan men det är lätt att ta till sig av andras åsikter om hur du gör och hur du är.

Dessa tips ovan är självlärda och praktiseras varje dag hemma hos mig.  Ingen lätt match att dagligen spela när motståndet väldigt ofta handlar om samhället. Anhöriga utan förståelse, skola utan resurser, försäkringskassan och deras regler, okända människor som vädrar sina åsikter.

Men om du är den som står bredvid? Om du är den där läraren eller rektorn som tar hand om barnet ifråga i syfte att utbilda? Eller om du är den där farmor som så gärna vill bjuda på kalas men det aldrig blir riktigt bra? Vad kan DU göra?

·  Kunskap, kunskap, kunskap!

·  Fråga -Hur kan du hjälpa, förebygga, stötta?

·  Samarbete -Hur gör vi det så bra som möjligt, tillsammans?

·  Acceptans – Acceptera svårigheterna och att alla gör så gott de kan.

·  Anpassa – om förutsättningarna i miljön anpassas efter individen i största möjliga mån kan            också individens förutsättningar till en lyckad skolgång bli klart bättre.

·  Sänk dina förväntningar -Förvänta dig inte det omöjliga. Ett barn som KAN uppföra sig gör det!

Min barnsyn och min människosyn generellt är att alla ska få finnas och att vi har ett gemensamt ansvar över samhällets tillgänglighet för alla människor. Oavsett problematik och svårigheter.

Vi behöver tänka på att vi för över våra värderingar och synsätt till våra barn, oavsett om de är bra eller dåliga och att det i slutändan är dessa som utgör vårt samhälle.

Om vi börjar där, i skolan, i familjen, i släkten och visar dessa barn, ungdomar och vuxna att det är okej att inte passa i de ramar som samhället byggt runt oss. Om vi ger dessa personer stöd, hjälp och verktyg att vara sitt bästa jag då visar vi också den nya generationen att alla duger och kan, bara man hjälps åt!

Författare: Anna Carlsson

Målfokuserad och ansvarsutkrävande.

Lite provokativ rubrik kanske du tycker men om inte chefen är bäst blir inte medarbetarna det heller. Många arbetsgrupper har jag träffat för att chefen/arbetsgivaren önskat en insats. Det kan ha handlat om bättre struktur, önskemål om färre konflikter, mindre stress och mer fokus på uppdraget. Det har ofta visat sig att chefen behöver detsamma i någon mån. Att det fattas kurage, mod att kommunicera, förmåga att styra upp verksamheten. Underlåtelse att ta tag i obehagliga situationer som ”starka” medarbetare med mycket egen vilja, ”motståndsarbetare” ”konfliktsökare” ”gaphalsar” med flera.

För att vända beteende och inåtgående känslospiral har jag sett att ett verksamt verktyg är målstyrning och lösningsfokuserat förhållningssätt. Många gånger har beteenden och känslostormar fått pågå under ganska lång tid. Det har slitit på personalgruppen och ibland skapat subkulturer. För att bryta detta behövs nya sätt att förhålla sig. Inte att grotta ner sig ytterligare i sumpen utan i stället sätta lampan på uppdraget.

Att som chef vara målfokuserad innebär att uppdraget styr vad vi gör, vårt beteende, hur vi kommunicerar och hur vi förhåller oss. Att vara målfokuserad innebär också att våga se hindren men inte fastna där. Detta behöver inte stå i motsattsförhållande till att hålla relationer och att vara empatisk gentemot anställda och medarbetare. I min värld skapar det snarare ett högre samarbete, en god känsla för varandra och en trygghet i arbetsgruppen. Förutsatt att målen är rimliga och ansvarsutkrävandet är det samma.

Då jag arbetar en hel del med handledning, konflikthantering och processutveckling möter jag väldigt ofta människor i organisationer som hamnar i stress, konflikter och vilsenhet just för att det är otydligt gällande mål och ansvarsutkrävande. Inom förskola, skola som exempel kan jag ibland notera just saknaden av tydlighet och tron på den egna kapaciteten.

Om jag får drista mig att vara lite generaliserande så kan just kvinnodominerade arbetsplatser (vård, skola, omsorg) hamna i diket av låg självkänsla och risken finns att stressen blir så hög att uppdraget bleknar. Den empatiska ådran hos dessa många kvinnor kostar energi och om tydligheten fattas i uppdraget blir det detta som fokuseras på istället för vad som var tänkt.

Mål, att ha tydliga mål som är specifika, mätbara, angelägna, realistiska och tidsbundna gör att motivationen kan hållas kvar. Människor blir mer fokuserade på uppdraget än på ”sig själva” och får större möjlighet att hålla lågan brinnande. Vi får anledning att fira våra resultat och känna del i dessa när det blir tydligt att vi nått dem. Det blir lättare att få en känsla av sammanhang när uppdraget är tydligt och gemensamt.

Ansvarsutkrävande, att försätta både sig själv och sina medarbetare i ett ansvarsutkrävande gör att insatserna blir noggrannare och förmågan höjs. Jag vill mena att, när vi inte begär ansvar varken hos oss själva eller andra, sjunker förväntningarna på oss, vilket i sin tur gör att vi inte höjer vår kapacitet eller stärker vår förmåga till utmaningar.

När målen är tydliga och kraven på ansvar fungerar ger det ett budskap om förmåga och kapacitet. Som chef säger du att ”jag tror att du kan så jag begär ansvar och måluppfyllelse av dig”

Utan mål inget ansvarsutkrävande. Utan ansvarsutkrävande ingen utveckling.

Tips från mig.

·       Ta ett omistligt högt eget ansvar

·       Var noggrann med att uppfylla målen

·       Ha ansvarsutkrävande till medarbetare

·       Sätt tydliga utvärderingsbara mål.

·       Följ upp och ge feedback

·       Fira, fira, fira.

Välkommen att höra av dig för handledning, föreläsning eller utbildning i personalgruppen

Författare: Bodil Möller

Hur stöttar vi barn och unga till en trygg vardag på nätet?

Jag lämnade min tjänst som polis och utredare av våld i nära relation, vilket innefattar brott mot barn och mäns våld mot kvinnor. Gjorde det till förmån för Lajks och det förebyggande arbetet ute i skolorna kring mobbing och sexuella övergrepp på nätet.

Som förälder är det min uppgift att vara en förebild för mina barn och vägleda dem i livet, såväl online som offline. Livet online tenderar mer och mer att bli den verkliga världen för barn och unga. Internet är en positiv arena med enorma möjligheter och det ska användas men det ska användas på rätt sätt. Det vilar ett stort ansvar på oss vuxna. En dialog med barnen är en förutsättning och för det måste vi skaffa oss kunskap om vad de gör på nätet. Våga vara nyfiken och ödmjuk inför barnens expertis. Kunskap hos vuxenvärlden inger förtroende hos barnen att våga berätta när något händer.

Nätmobbning gör ont

Det gör precis lika ont att bli utsatt för mobbning på nätet och dessa plågoandar dras du med dygnet runt. Utsatthet på nätet är inte uttalade elaka kommentarer som försvinner i luften. Det är kommentarer och bilder som finns kvar till allas beskådan med risk för att spridas vidare. 

Sexuella övergrepp på nätet

När en vuxen tar kontakt med ett barn på nätet i sexuellt syfte så är det sexuella övergrepp fastän personen inte fysiskt befinner sig i samma rum. Detta är tyvärr väldigt vanligt och mörkertalet är enormt. En sådan upplevelse är förenat med en skuld och skam som är otroligt jobbig för de som är utsatta. Även om de vill berätta så vågar de inte och det kan bero på att man dels befinner sig under hot från gärningsmannen men också att vuxna i omgivningen förmedlat straff, förbud och pekpinnar om man lockas in i något. Det inger inget förtroende, intrånget blir för stort och då berättar de inte.

Mina tips till föräldrar och er som jobbar med barn och ungdomar

Kunskap - Läs på! Intressera dig för vad barnen gör på internet. Va ödmjuk inför deras expertis och be dem visa dig. Va nyfiken och ställ frågor.

Närvaro - Du behöver inte vara på alla sidor som barn besöker för att ”vara där”. För det mesta räcker det med att förstå vad de pratar om och då är du där när något gått snett och de behöver hjälp.

Dialog - Ta en liten stund varje dag för att prata om internet. Prata på samma sätt som när man frågar hur dagen varit i skolan. För de flesta unga är det ingen större skillnad att prata om vilka man träffat i den digitala världen eller i den fysiska världen.

Hjälp till - Vuxnas livserfarenhet har en stor betydelse och behövs för vägledning kring hur man ska tänka och skydda sig samt vilka inställningar som krävs för en säker tillvaro på nätet.

Nätetik - Prata om internet och hur man ska vara mot varandra och att det inte är någon skillnad på hur man beter sig online som offline. Prata även om vad för slags information om sig själv som är okej att publicera, vad som händer med bilder på nätet och vad anonymiteten på nätet kan ha för konsekvenser.

Anmäl - Är man osäker på om något brottsligt skett så låt polisen avgöra det.

Förebild - Försök att leva som du lär när det gäller internet. Om man vill att barnet ska bete sig på ett visst sätt på nätet, kan det vara bra att även själv följa de regler som har satts upp.

Vi vuxna måste inse vårt ansvar till ett tryggt internet för våra barn och unga. Tillsammans är vi starka!

Författare: Johanna Gunnarsson

Stress. 

Det tar vi tag i senare, det är mycket nu. Jag ska ta tag i det när allt lugnar ner sig, jag ska bara göra detta först. 

Stress ifrån press av höga inre krav får bevisligen sällan någon att må bra utan kan vara direkta orsaker till en minskad produktivitet på arbetsplatsen. Ju mer vi pressar oss själva ju sämre mår vi och ju sämre vi mår ju sämre presterar vi. 

Johan Norén jobbar idag med företagsledare, ledningsgrupper och skräddarsyr er föreläsning efter ert företags specifika behov. Några av de ämnesområden Johan arbetar med är eget ansvar får andra att växa, kraften i förändringsprocesser, få en ökad produktivitet genom att prioritera och säga nej. Hur får vi organisationen att växa genom tydliga målsättningar. Hur växer vi som människor genom att vårda det friska. Vikten i att fatta kraftfulla beslut.

För att veta vart vi är på väg och vad konsekvenserna av vårt beteende kan ha för konsekvenser är det av vikt att vi vid valda tillfällen stannar upp och tänker före. 

• Vad är symptom och tecken på överbelastning där vi går ifrån produktiva processer till destruktiva spiraler.

• Hur pratar vi till oss själva och till varandra om stress.

• Hur jobbar vi förebyggande för att motverka stressrelaterad ohälsa?

• Hur skapar vi förståelse för varandras olikheter som bygger ett starkt arbetslag.

• Vilka är framgångsfaktorerna för att skapa produktiva och lönsamma individer och arbetslag?

Författare: Johan Norén

Jannika Strååt Skådespelerska och Föreläsare!

Att vara fysiskt, psykiskt och känslomässigt närvarande är lika viktigt vad man än gör, i en skådespelarprestation, i näringslivet, i vardagslivet, i kärlekslivet! Ett förtag eller en organisations växtkraft är beroende av individens närvaro och förståelse för verbal och icke verbal kommunikation.

Ju större insikten är desto bättre fungerande handlingskraft.

Kommunikation är och förblir det mest väsentliga för ett företags överlevnad. Om det bara dikteras och inte kommuniceras om hur, varför och vad som ska göras uppstår en frustration ”Är jag på rätt plats just nu? Gör jag det som förväntas av mig?” Risken för stressrelaterade skador med påföljande sjukskrivningar ökar.

Den del av hjärnan som styr empati är känslig för stress och kan slås ut. Om de händer blir resultatet ett samhälle där vi har förlorat förmågan till empati och medkänsla, därför är det viktigt att ha harmoni och balans på arbetsplatsen och i hemmet. 

Uppskatta dina medarbetare, och dig själv, alla villa bli sedda. Ju surare och ilsknare en människa är, ju större är dennes nedvärderingsmönster. All nedvärdering är gift, inklusive skämten.

Otydlighet, oförståelse och brist på ömsesidig respekt är förödande för all form av samverkan!

Med vänlig hälsning och hopp om kreativa möten!

Jannika Strååt

Vad härligt att födas på vår jord. Som nyfödd har du alla möjligheter till det liv som du vill själv leva. Livet är som ett enda stort smörgåsbord med alla läckerheter du kan tänka dig. Ta för dig av läckerheterna som ger dig möjligheterna att föra dig dit du verkligen vill nå.

I föredraget ”Sikta mot stjärnorna och nå dit” inspirerar och entusiasmerar Johan Nordansjö sin publik till att våga sätta upp sina mål, stora som små och sträva mot att nå ända fram. Han tar även upp bemötanden människor emellan och ställer frågan hur det kommer sig att det händer att en del av oss ger varandra dåligt bemötande när vi alla är människor.

Barn föds med gott självförtroende. De tror att de klarar allt, kommer alltid att göra det och räds inte för något. Visst är det en underbar inställning? Vad händer sedan, när de når tonåren? Jag vet inte, men något är det, för det goda självförtroendet är som bortblåst hos en del. Kan det vara Jantelagen som spökar; "Du ska inte tro att du är något."?

För att det goda självförtroendet ska bibehållas längre upp i åldrarna, behöver alla i barnens omgivning så som föräldrar och lärare arbeta med det i deras uppfostran. Vi vuxna har en skyldighet att göra det och inte endast ge kärlek, mat och kläder. Här följer tre enkla tips:

·       Uppmuntra barnen till att försöka på nytt om det misslyckas. Tala om att det finns andra sätt att pröva för att lyckas.

·       När de lyckas, bekräfta för dem att det var bra gjort.

·       Uppmuntra dem att prova på nya saker och nya aktiviteter.

Det finns alltför många såväl ungdomar som vuxna som i dag inte tror om sig själva att de kan lyckas. I föredraget ”Sikta mot stjärnorna och nå dit” förmedlar jag att möjligheten att nå sina mål ökar genom ett positivt tänkande. Genom att i sitt inre ta sig över sina hinder för att slutligen nå fram och därmed få en guldkant på livet. Om vi inte tror att vi kan, finns det ingen möjlighet att lyckas. Att tro på att vi klarar det gäller inte endast inom idrottsvärlden utan allt vi tar för oss här i livet, som exempelvis inom studier och yrkesliv.

Jag är ett levande exempel på att det går att nå sina högt uppsatta mål om det positiva tänkandet finns där, tillsammans med stor portion envishet. Jag lever efter devisen ”Jag kan.” Mitt goda självförtroende har byggts upp av mina föräldrar. Det lät mig prova på allt möjligt som barn, även de saker de var säkra på att jag inte skulle klara av. Utan deras tankesätt hade jag inte varit den jag är i dag; positiv, envis och modig. Tack vare dessa egenskaper har jag nått mina tre mål som jag verkligen ville uppnå:

·       Blivit paralympier och världsmästare i rullstolsåkning (friidrott)

·       Skrivit en roman som blev utgiven på förlag

·       Funnit kärleken och fått två underbara barn

Jag talar även om bemötande mellan människor. Det finns en sorts varelse på vår jord som kallas människa och det är vi. En del av oss har svart hy, en del har ett ben, andra har en annan sexuell läggning än vad du har medan andra har talsvårigheter. Andra är födda i länder som du inte är bekant med och så vidare. Trots att vi alla är människor förekommer det dagligen att en del av oss ger varandra dåliga bemötanden och det på grund av avvikelser från bilden som vi själva har målat upp av hur en människa ska se ut, vara och föra sig. Vad kan det bero på att en del gör så? Jag visar inspelade sketcher, med bl a mig som aktör, som ger en bild hur en del bemöter mig på ett felaktigt sätt.

Föredraget ”Sikta mot stjärnorna och nå dit” ger ögonöppnare och inspiration samt skratt och allvar.

Författare: Johan Nordansjö

Jag stannar upp och repar mod att göra tvärtemot vad som känns som det enda möjliga. Heléne Thomsson tar oss med på en resa ner i sandlådan och upp till professionalism och arbetsglädje.

Vill du vara med i ett tankeexperiment? Blunda och föreställ dig följande:

Du och jag är arbetskamrater. Vi är duktiga, men du har en tendens att vilja bli sedd som lite bättre än vi andra. Jag tycker att alla borde genomskåda dig och se hur du förstör för oss andra.

Jag vill stoppa det här. Jag må vara extra känslig, jag har blivit förbisprungen förr. Jag har ingen lust att hjälpa dig att glänsa. Jag börjar göra jag saker för att få dig att förstå att du måste tagga ner, för allas bästa. Självklart är jag inte elak, jag är artig och trevlig, även om jag ifrågasätter det du säger eller visar vad jag tycker.

Du tystnar. Du kommer av dig. Jag irriterar dig. 

Du börjar prata bakom min rygg. Du låtsas inte se mig. Vid en lunch drar du skämt som jag tar illa vid mig av. Jag säger inget för mina protester skulle bara framstå som överkänsliga och barnsliga. Jag är tyst. Skäms över att jag inte gör motstånd. Jag bryts ned i ditt sällskap.

Jag glömmer medvetet att sätta ditt namn på en sak vi skrivit ihop. När du påtalar det i ett mejl, dröjer jag med svaret. Mitt svar är formellt och korrekt. Det är nu du slutar hjälpa mig. Eller förresten, du hjälper mig, men bara med exakt det jag ber om och väldigt långsamt.

Allt är så småaktigt och svårt att ta på. Allt mitt fokus ligger på dig och ditt förkastliga agerande. Allt ditt fokus ligger på mig. Vi mår dåligt, arbetsglädjen avtar, det sprids otrivsel runt oss. Varför säger ingen något?

Mikromakt, är det vad tystnaden handlar om? Vad betyder det?

Öppna ögonen! Så här vill väl ingen ha det? Ändå är vi nog alla där och försöker styra, påverka och begränsa varandra emellanåt. Vi tar till de medel vi kan. Det kallas härskartekniker och maktspel. Resultatet är stressreaktioner och ohälsa. Vi blir oprofessionella, när vi kunde vara så bra och ha så kul tillsammans.

Lösningen är enkel. Allt handlar om att vi behöver stanna upp, se vårt eget ansvar och repa mod att göra tvärtemot vad som känns som det enda möjliga. Kanske behöver vi en verktygslåda med idéer och metoder? Kanske behöver vi förstå mer om maktens psykologi? Du och jag skulle nog även ha nytta av lite mental träning, för att likt två parallellslalomåkare lära oss att fokusera och fullt ut ta ansvar för vårt eget agerande, oavsett hur andra beter sig.

Några tips för dig som vill skapa hållbar arbetsglädje:

1.     Hitta ett oberoende bollplank om du känner dig utsatt. Syftet är att få hjälp att se vad du          

        kan göra annorlunda, inte att prata om din antagonist.

2.     Ge konstruktiv feedback i efterhand om du tycker att någon beter sig illa. Ge inte feedback 

i affekt, det blir sällan bra.

3.     Ta ansvar för att det finns spelregler innan du kliver in på plan. Finns det inga regler på 

arbetsplatsen eller vid mötet? Gör omstart, ta fram regler, följ upp dem kontinuerligt.

4.     Testa nya metoder för grupputveckling. Gör det till ett gemensamt och roligt projekt i 

gruppen. Ni kan testa individinventering, notera frågetecken, arbetsrotation, visualisering, kollegial handledning, FTKV, coacha varandra, korta möten, trepartssamtal, eller varför inte testa den metod jag kallar ”Ropa gurka”.

Heléne Thomsson är fil dr psykologi, forskare, organisationskonsult, mental tränare. Hon är en uppskattad föreläsare som med bas i vetenskap och verkliga exempel skapar självinsikt, lust, skratt, aktion och metodkompetens hos deltagarna.

Aktuell med boken ”Kära Vendela. Om härskartekniker, mikromakt och maktspel”. Finns i handeln.

Aktuell också med boken ”Det innovativa mentorskapet”, skriven tillsammans med Günther Hiltmann. En bok som ger dig som är mentor eller ledare bra ingångar till hur du kan vara ett bra och innovativt bollplank.

Författare: Heléne Thomsson

Friskfaktorer och problemlösningsmodeller.

Livet är en resa och varje dag ska du och jag framåt. Ingen dag tillbaka. Resplaner och förväntningar styr vår färd. Vad tänker vi om framtiden och vad tror vi är möjligt, påverkar alla våra beslut och val vi gör för att ta oss fram. Får vi positiva förslag av andra och kunskap om vad som hjälpt andra att ta sig till resmålet kan det bidra till att vi anstränger oss lite mer. Vid resans start och packar vi ett handbagage där vi placerar det vi tror är särskilt viktigt. I ett annat bagage som vi sänder, packar vi det som vi kan ta när vi kommer fram. Det är också viktigt men inte lika, som det vi packar ned i handbagaget.

Symboliskt ska varje människa under livets resa packa ett handbagage med sociala, fysiska och psykologiska friskfaktorer som gör att vi klara de hinder vi kommer möta under resan.

Självfallet kommer många saker hända som vi inte är förberedda på men det vi har i bagaget kan hjälpa oss framåt.

Fokus på hälsofrämjande faktorer, individuella och generella komponenter som leder till god självbild och tillit till omvärldens förmåga att hjälpa och stödja presenterar jag under föredrag och kurser.

Tema kring vad som bidrar till att hälsa uppstår och att hälsa består kommer kan vara en bra grund för att ta sig framåt på livets resa.

Friskfaktorer, skyddsfaktorer och bemästringsstrategier som ger möjligheter att skapa ett psykologiskt motstånd till de påfrestningar och hinder varje människa möter på livet väg är viktiga delar i förebyggande och främjande arbetet med människor i alla åldrar.

Han skapade en teori som vi idag kallar för Salutogenes. Läran om människans hälsa. Aron A studerade och forskade på vilka faktorer som bidrar till att vi når våra mål och klarar det vi önskar i livet. Han kom fram i intervjuer och samtal med människor som startat om efter livets krascher att de som kunde börja om på livets resa ofta hade något han kallade för KASAM ”känsla av sammanhang” . De som överlevde och påbörjade ny resa fanns i kontexter där relationer var viktiga. De hade nära vänner och tillhörde föreningar och trossamfund. De hade en meningsfull fritid och ägnade tid åt att hjälpa andra. De hade god social kapacitet och ett positivt självförtroende. De kunde be om hjälp och hade kunskap om vem som kunde bidra. Plus en massa annat som vi kan ha nytta av på livets väg som problemlösningsmodeller, kreativitet, positiv hållning, drömmar, mod och att kunna förhandla. Detta bör vi packa i bagaget på livets resa. Ju fler av de friskfaktorer Aron Antonvsky fann du har desto större chans att du klarar dig. Friskfaktorerna bidrog till att människor startade om och fick ett bra liv. Hälsa är inte konstant utan den kan påverkas, förbättras och förstärkas. Friskfaktorer och mesting visar vägen. Så skapa ett hållbart bagage och se till att packa med det som hjälper till att ta dig fram på livets väg. Och kom ihåg, du kan alltid packa om, köpa ny väska och ta ett annat tåg.

Författare: Mia Börjesson

För ett år sedan trädde Arbetsmiljöverkets föreskrifter om den organisatoriska och sociala arbetsmiljön (AFS 2015:4) i kraft. Många arbetsgivare har tagit till sig de nya föreskrifterna med stort engagemang, men fortfarande möter vi också okunnighet och en skepsis att jobba med de här frågorna. Hur svårt kan det vara egentligen?

Arbetsmiljöverkets föreskrifter om organisatorisk och social arbetsmiljö trädde i kraft förra året. Vi tycker föreskrifterna är bra och fungerar som ett stöd för arbetsgivare och medarbetare för att kunna arbeta med de här frågorna. Under året som gått har vi haft förmånen att jobba med många företag och organisationer som vill utveckla den här delen i arbetsmiljöarbetet och vi har också sett många positiva resultat. Men vi möter fortfarande en hel del skepsis. Vid ett tillfälle hörde vi en företagsledare, som på ett möte med andra företagsledare inom samma bransch, högt och tydligt suckade och sa ”Nu ska vi behöva hålla på med organisationen och det sociala också!”. Vi har och till och med mött chefer som har gråtit för att de känt sig pressade av att behöva ”följa ännu mer lagar och förordningar”.

Varför ska det vara så svårt att se möjligheterna med att jobba med den organisatoriska och sociala arbetsmiljön istället för att bara se det som ett krav? Många arbetsgivare i Sverige bedriver ett systematiskt arbetsmiljöarbete för den fysiska arbetsmiljön. Det bidrar till tryggare och säkrare arbetsplatser. När det gäller systematiskt arbetsmiljöarbete för den organisatoriska och sociala arbetsmiljön har vi inte alls kommit lika långt. Men det är ju minst lika viktigt! Vi ska inte behöva bli sjuka på våra arbetsplatser och dessutom är arbetsmiljöproblem förenade med stora kostnader. En anställd som upplever arbetsmiljöproblem har i genomsnitt ett produktionsbortfall på 38 % vilket kan innebära 15 timmar i veckan, enligt Arbetsmiljöverket. När det gäller kränkande särbehandling finns det en siffra att ungefär 100-300 självmord i Sverige varje år kan vara kopplade till mobbning på våra arbetsplatser och bara detta borde vara en tillräcklig inspiration för att sätta igång det här arbetet.

Behöver det vara så svårt? I vårt jobb som arbetsmiljökonsulter får vi ofta höra att vi är mästare på att inspirera i det självklara och att få arbetsmiljö att bli roligt. Vi vill vara med och skapa friska arbetsplatser där människor trivs, mår bra och presterar. Vi tror att alla vill vara med och minska det stigande talet för psykisk ohälsa men många tycker det känns svårt. Men det kanske bara är ovant och då behöver vi träna på det genom att prata om hur vi känner oss, hur vi mår och hur vi bemöter varandra. Till det krävs mod. Så, kom igen nu, sätt igång! Vi vet att det går att förändra men både arbetsgivare och medarbetare behöver ta sitt ansvar.

Vi behöver ändra vår attityd kring arbetsmiljöarbete. Begreppen ”trivas” och ”må bra” måste in i arbetsmiljöarbetet så vi kan hålla hela arbetslivet och på så sätt prestera så bra som möjligt. De nya föreskrifterna ger möjlighet till detta.

Tips för att komma igång:

·       Sätt ord på hur ni vill ha det på arbetsplatsen och ord på hur ni ska nå dit.

·       Gör arbetsmiljöfrågor till naturliga samtalsämnen på arbetsplatsen.

·       Se arbetsmiljöarbetet som en nyckel till framgång.     

Författare: Maria Flanagan Sundqvist Sara Lindberg