Johanna Thydell skriver inte självbiografiskt men anknyter till egna upplevelser både i sitt skrivande och i sina föreläsningar.

Jag började skriva så fort jag lärt mig stava och har helt enkelt fortsatt sedan dess. Det har alltid varit en självklar del av min personlighet men också ett sätt för mig att må bra.

Att bli författare har varit min dröm, men vad händer när drömmar slår in? Kanske blir det ändå inte som man trott? Kanske försvinner inte de där sorgliga avtrycken, som man någonstans hoppas?

När jag var 13 år dog min mamma i cancer. Händelsen har gjort ett enormt avtryck i mitt liv men även i rollen som författare. När jag skriver får jag glömma allt annat för en stund, den där sorgliga barndomen, den där fina mamman som sjukdomen tog ifrån mig, det där livet som ibland är så outhärdligt svårt.

Jag skrälldebuterade som 22-åring och vann Augustpriset med I taket lyser stjärnorna. Flera regissörer kontaktade mig för att de ville filmatisera boken. Idag har den blivit film och även teater i flera omgångar, sålt i mer än 100 000 exemplar bara i Sverige och utkommit i ett tjugotal länder. Underbart, naturligtvis, men det har också inneburit en del kamp, även om det för mig aldrig handlat om att sträva vidare uppåt. Snarare om att hålla mig kvar.

Jag skriver inte självbiografiskt men anknyter till egna upplevelser. Jag blir därför väldigt personlig. Det personliga är något som också genomsyrar mina föreläsningar, oavsett vinkel. Jag pratar bland annat om mitt författarskap som består av fyra ungdomsromaner och två bilderböcker, där den senaste, Dumma teckning, nominerades till Augustpriset.

Jag talar även om sorg och separationer, om att orka gå vidare när man inte tror det är möjligt, om det svåra i att vara mamma utan sin mamma och om hur jag hanterar återkommande depressioner och min ökade risk för utbrändhet. Eftersom jag i mina föreläsningar alltid utgår från mig själv, samtidigt som jag blandar framgång med misslyckanden och humor med allvar, kommer jag nära min publik – och vice versa. 

Johanna Thydell
Talare

Pia Hänninen delar med sig av sin livshistoria för att hjälpa andra bryta mönstren.

År 2009 var jag med i en artikel i Svenska Dagbladet, där jag berättade om mitt liv med en mamma som är missbrukare. 

Tidningen inleder artikeln så här:

Det finns oacceptabla skillnader i landet när det gäller missbruksvården, anser Socialstyrelsen i ny rapport. Främst drabbar det kvinnor och barn. Socialtjänsten missar att upptäcka att föräldrar missbrukar. Det vet Pia Hänninen allt om. Ingen såg det elände hon levde i hemma.

Man uppskattar att det i Sverige idag finns ca 380 000 barn som lever med en förälder som dricker för mycket alkohol. Det kommer fortfarande in orosanmälningar till socialtjänsten, men myndigheten tar dem inte på allvar samtidigt som fler och fler barn far illa på grund av föräldrarnas missbruk.

Du som arbetar med barn/ungdomar och vuxna, som lever eller har levt med missbrukande föräldrar, kan ta del av min livshistoria. Tillsammans skapar vi hjälp för den dysfunktionella familjen och stoppar familjemönster från att gå vidare i generationer.

Det som saknas i samhället är kunskap, rätt hjälp till föräldrarna och att man börjar prata om våldet, om missbrukaren och hur barnen mår i familjen. Några frågor man bör ställa är:

• Hur ser mönstren ut i just den här familjen?
• Vad gör medberoendet i en familj?
• Vad händer i en missbrukarfamilj där barnets behov och sinnen inte blir tillgodosedda?

Det är viktigt för barn att tidigt utveckla behov och sinnen så de får en god självkänsla, ett gott självförtroende och en bra självbild. Det leder till att de så småningom kan stå på egna ben, följa sina drömmar och känna kärlek till sig själva och till livet.

Jag delar med mig av min livshistoria för att hjälpa andra bryta mönstren, att våga söka hjälp, att tro på sig själva och få självkänsla. Vi är inte ensamma.

Du kan nu ta del av artikeln från 2009. Jag berättar mer om hur det ser ut i dag med missbruk i familjer som socialtjänsten missar. Jag läser ur min bok ”Våga leva och våga känna” i ett av mina YouTube klipp:

Barn till missbrukare missas av socialtjänsten!

Mitt credo:

• Alla människor kan förändras, om vi själva vill med rätt hjälp och rätt förtroende för de vuxna.
  
• Vi behöver varandras hjälp att finnas på livets väg, eftersom vi skapar livet tillsammans.
  
• Våga prata om känslor och sätt ord på dem, det gör dig fri från trauman.
  
• Det är bara du som äger din livshistoria och din kärlek till dig själv.

Pia Hänninen
Talare

När man är i tonåren förändras allt. Hormoner bildas, kroppen börjar ta former, man vill platsa in bland kompisarna och mycket mer. När man kommer in på gymnasiet känns det som att man har hittat sin plats, det är där man ska vara. Man hittar sig själv, men ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig.

Självförtroende och självkänsla är något alla kämpar med. Något som alla vill ha. Hur hittar man tillbaka till det efter ett trauma man gått igenom? Hur får man tillbaka självförtroendet efter ett dåligt besked? Detta är två stora saker som många människor kämpar med, varje dag oavsett ålder.

Vad är stomi?

Stomi innebär att man har en liten del av antingen tunntarmen eller tjocktarmen ute på magen. En stomi kan man få av många olika anledningar. Den kan sitta på tjocktarmen eller tunntarmen. Många får stomi på grund av cancer i tarmarna. För några blir stomin tillfällig medan den för andra blir permanent. Det som avgör är anledningen till operationen. Man kan även få en stomi för urinen, en så kallad urostomi.

Förståelse och lyssnande

Efter operationen kan man få komplikationer. Somliga får många, andra inga alls. Jag fick viktnedgång. Man försöker få i sig mat samtidigt som man mår illa och vill spy, men man sitter där och kämpar. Sedan hör man från andra sidan bordet "men du måste äta upp det där", "ät lite till", "du blir inte mätt på det där" och mycket mer. Att ständigt ha personer runt omkring sig som blir arga när man inte gör som de säger är frustrerande.

Att försöka tänka bort sådana saker och göra det bästa man kan är inte lätt. Min omgivning visste inte hur de skulle hantera detta. De hade bara hört att det var viktigt att röra på sig och få i sig mat för att orka. Men verkligheten var något helt annat än vad man föreställt sig.

Man ringer till sjukhuset gång på gång i två månader för att man mår dåligt men får inte den hjälp man behöver. Man hör mycket om att vården blir allt sämre. Långa väntetider och annat som händer. Kan förstå att det är långa väntetider, absolut, men att ha ett trevligt bemötande är inte svårt.

Jag ringde flera gånger om dagen för att få tips om hur jag kunde få i mig mat men fick aldrig i mig något och det svar jag fick var "bara försök äta det du kan". Det var ju det jag gjorde varje dag, men det gick inte. När det var dags för återbesök mådde jag så dåligt att jag blev akut inlagd. Bemötande och att någon lyssnar på en är viktigt. Oavsett var man är eller vad man går igenom. Man vill inte bli dåligt bemött när man mår dåligt eller är orolig.

Självförtroende

Att gå igenom en sådan operation i 20-årsåldern är tufft. Att komma från gymnasiet direkt ut i arbetslivet men stanna på vägen för att man hittade polyper i tjocktarmen och sedan genomgå en stor operation på grund av det.

Att ha en påse på magen gjorde mig så osäker på mig själv. Jag visste ingen annan som hade det. Visste inte ens vad det var innan och sedan skulle jag leva med det i några månader. Jag var öppen om det och ville prata om det så mycket även om jag själv aldrig riktigt accepterade den. Vad gjorde jag då för att komma över detta? Jag köpte magtröjor. Precis, du läste rätt magtröjor. Då såg jag den hela tiden men även människor i min omgivning. Jag kommer ihåg när jag hade på mig det för första gången och gick på Ica. Jag mötte blickar, men det var aldrig något negativt, som jag upplevde att det var med stomi. Det de mest reagerade på var att jag var så ung och hade påse på magen. Jag insåg då, att det kanske inte är så farligt, det är inget negativt. Jag var dock fortfarande så osäker på mig själv och allt det där, men det blev bättre.

Man ska inte trycka ned sig själv, oavsett vad. Att ha självförtroende och självkänsla är viktigt. Alla gör fel och alla ser olika ut. Det du går igenom gör dig inte sämre utan starkare. Det var något jag förstod, och som jag påminner mig om än idag. Idag tre år senare fortsätter jag att prata om detta. Det är därför jag har börjat föreläsa och vill komma ut med det. Dels för att informera om hur det var men även för mig själv, eftersom jag fortfarande bearbetar detta då resan inte helt är över.

Isabelle Blomqvist
Talare

Jag kommer i ett antal inlägg att…

– App app! Hur många? ropar den blå personen nu högt.

– Skit i det, sluta avbryt så han kan skriva klart. Jag vill läsa nu som jag blivit utlovad, säger den röda.

– Det här blir ju jättekul, jag älskar att testa nya saker, man vet aldrig vad det kan leda. Fast nu såg jag ytterligare en sak som verkar kul, och en till! säger den gula.

Slutligen säger den gröna mjukare och lite försynt:

– Va härligt att Martin skriver inlägg på bloggen. Jag hoppas allt är fint med honom. Jag skulle vilja höra hur det står till med honom. Varför stressa med allt?

Som sagt… jag kommer skriva ett antal inlägg om DISC på Sveriges Talares blogg. DISC är det oerhört populära systemet för att analysera människors olika beteenden. För vi är olika och för att förklara detta delar DISC in människor i röda, gula, blå och gröna personer/beteenden. Varje färg har sin distinkta karaktär.

Ovan beskrev jag hur detta kan te sig när de olika färgerna bemöter faktumet att jag skulle skriva ett blogginlägg. De olika färgerna/beteendedragen värderar saker olika. Vissa färger har högre tempo, andra lägre. Vissa färger är mer i verkligheten medan andra befinner sig mer i visionen. Jag tror att du redan nu kan se några personer framför dig som stämmer in på de olika färgerna. ”Är man bara en färg?” kanske du undrar? Jag kommer till det i nästa blogginlägg.

Av bilden ovan framgår vilka karaktärsdrag de olika färgerna har i DISC, men jag kommer givetvis gå in på detta nästa gång och även berätta varför DISC är så användbart. När du inser styrkan i DISC och förstår hur du kan använda teorin kommer du aldrig vilja vara utan kunskapen. Jag som skriver, Martin, är certifierad i Ensize DISC, det mest använda systemet i världen.

Ha en trevlig dag.

Martin Stenport
Talare

www.ensize.se
www.säljledarskap.se

”Om skolan kunde lägga en värdegrund som är supportande vid samtliga elevers presentationer och låta elever synas på ett tillåtande sätt skulle många färre ha problem med scenskräck när de sedan lämnar den.”
— Christer B Jansson

Idag är det mycket viktigt att kunna framträda på scen både för elever som vill ha högre betyg och för politiker som vill bli valda. Inte minst är det viktigt för säljare som behöver prestera mot budget. 

En lärare presenterade i ett tv-inslag för några veckor sedan sin bok som ska hjälpa elever med scenskräck. I hans intervjuer hade det framkommit att 20 procent av eleverna ansåg att de hade stora problem med scenskräck och att mörkertalet gissningsvis var stort. Det kan jag definitivt hålla med om.

Scenskräck är ett av flera kontakthinder som jag brinner för att belysa och åtgärda. Det finns två typer av scenskräck, vilket de flesta inte vet. Den ena handlar om att alla ser mig, hela mig, och den andra om oron över att få ut sitt budskap. Dessa två varianter åtgärdas helt olika.

Det finns också andra hinder som gör att man inte vill prata inför grupp, utan drar sig undan. Har du hindret Domedagssiare vet du att det kommer gå åt skogen om du går upp på framför tavlan i skolan. Lyckligtvis är det få som lider av det hindret, bara sex procent enligt de tester som gjorts här i Sverige. Det vanligaste kontakthindret Obeslutsamhet gör att jag inte vill vara för aggressiv eller offensiv, ta för mycket plats och kanske skapa konflikt. Risken är att andra kanske inte tycker om mig då och av den anledningen vill jag inte ta initiativet att gå upp framför klassen – ”mycket bättre att någon annan får göra det.”

Ibland handlar scenskräcken om vad vi kallar skenhinder, helt enkelt brist på ork. Det tar energi att synas och göra ett bra framförande – ”så fan var glad att jag åtminstone är här.” Eller så har man ingen lust att prestera, andra saker intresserar mig mer än skolan och där lägger jag min energi för att bli sedd och uppskattad. 

Mobbning drabbar negativt både vår energi och vilja att synas, inte minst på en scen. Och lusten att komma till skolan överhuvudtaget. Mobbning beror inte på kontakthinder, men dessa påverkar förmågan att göra något åt saken. I vuxenvärlden kallar vi det ”management by fear”, även om det kanske inte är chefen som mobbar, men som tillåter det på grund av att hen lider av Obeslutsamhet. Av den anledningen vill hen inte stöta sig genom att dra en gräns för vad företagets värdegrund tillåter.

Har ditt barn problem med scenskräck kan det billigaste sättet att hjälpa hen vara att köpa Boken om säljhinder och dra igång ett program. Scenskräck är det kontakthinder som är enklast att åtgärda och vinsterna med att arbeta bort den är såklart stora. Tänk att gå ut i vuxenlivet med självklarhet och trygghet i alla typer av framträdanden! Vilken styrka att ha med sig! Det tar oftast bara några veckor innan hindret har försvunnit. Hos vissa vuxna kan det ta lite längre tid då de ofta haft hindret i många år och ”tränat på” att vara rädda för att gå upp på scen eller synas inför alla andra, till och med i konferensrummet på företaget. Men allt går och du – scenen är din!

Christer B Jansson
Talare 

Confident Approach

På många arbetsplatser är fokustid en bristvara. Vi blir avbrutna av telefonsamtal, mejl och brådskande uppgifter.

När vi hela tiden byter fokus tar det energi från hjärnan, vi blir trötta och uppgiften tar längre tid. Men det finns sätt öka vårt fokus. Belöningen är högre effektivitet, mer arbetsglädje och mindre stress!

• Planera in fokustid. Avsätt tid för dina mest fokuskrävande uppgifter, som att skriva, planera, fatta beslut och lösa problem. Dela gärna in dagen i tidsblock och planera dina uppgifter efter fokusbehov. När ska du göra enklare uppgifter där du kan vara tillgänglig? Och när vill du avsätta tid för att arbeta i fullständigt fokus?
• Minska störningar. Gör om möjligt fokusuppgifterna i ett tyst rum och stäng av distraktioner som mejl och telefon. Ha gärna en överenskommelse på arbetsplatsen som möjliggör fokustid. Det kan vara gemensamma fokustider eller fokusdagar, eller signaler om att någon önskar arbeta ostört.
• Ta smarta pauser. För att kunna hålla prestationsnivån uppe behöver hjärnan riktiga pauser, helst innan den blir trött. Skriv ner det du behöver komma ihåg så du kan släppa det för en stund. Gör sedan något helt annat. Ta en snabb promenad, ta fem djupa andetag, stretcha eller något annat som låter hjärnan vila helt från information.

När vi får chansen att arbeta fokuserat ökar också vår kreativitet. Vi kan lättare hitta idéer, lösningar och möjligheter.

På mina seminarier tittar vi närmare på hur man kan plocka fram fokus och kreativitet precis när man behöver det. Vi gör också många övningar som ger energi, skratt och en helt ny förståelse för hur hjärnan fungerar!

Gabriella Wejlid
Talare

Det är viktigt att tänka på att träna de små musklerna, inte bara de stora som syns mest när man spänner dem. Det gäller både på gymmet och inom organisationsutveckling.

Organisationsutvecklingens stora muskler

Inom organisationsutveckling har vi en benägenhet att bara träna de stora musklerna. Vi gör stora strukturförändringar, ändrar ledarskapet och inför nya koncept som ska öka effektiviteten och lönsamheten. Vi vill gärna genomföra stora åtgärder som syns både utåt och inåt.

Muskler vi ofta glömmer bort

Min personliga erfarenhet är att de flesta organisationer har många små muskler som behöver tränas och som vi undervärderar. De små musklerna är saker som bättre definition av ansvar och roller, bättre rutiner och kompetensutveckling hos enskilda medarbetare. När vi genomför stora organisatoriska åtgärder skapar vi obalanser som får konsekvenser för organisationens välmående.

Positiva effekter

Företag som till exempel ändrar sin ersättningsmodell (en stor muskel) kan orsaka stora problem med motivationen hos medarbetare som känner sig orättvist behandlade, vilket motverkar de positiva resultat man vill uppnå. Små muskler, som större transparens kring ersättningsmodellen och bättre relationer med facket, ger större sannolikhet för att uppnå positiva effekter av en stor förändring.

Hemligheten bakom framgångsrik träning

För att träna upp de små organisationsmusklerna bör man utgå från en förutsättningslös analys av nuläget och lägga upp träningsprogrammet efter det. Var skaver det någonstans? Var finns de lågt hängande frukterna som kan ge snabba förbättringar? Hemligheten bakom framgångsrik träning är att fortsätta träna även när det tar emot, tills det blir en vana som man inte behöver tänka så mycket på. Organisationer som hela tiden jobbar med de små musklerna blir i längden mer framgångsrika än de som bara tränar de stora musklerna.

Tre tips för framgångsrikt förändringsarbete:

• Börja med att tala om varför – varför finns det ett behov av förändring? Varför kan ni inte bara fortsätta som förut?
• Ta kundvärdet som utgångspunkt – vilka förändringar skapar mest värde för kunden?
• Jobba agilt – jobba i team i mindre steg mot en gemensam vision

Love Lönnroth och Ewa Braf
Talare

Cirka 1,3 miljoner människor i Sverige gör det, både kvinnor och män, mest kvinnor. Det är ungefär var femte vuxen person. De blir också fler och fler. De kallas hjältar och samhällsbärare. Så vad gör de? De vårdar en närstående.

Det är dags att sätta ljuset på rollen som anhörigvårdare. Det som händer när sjukdom bryter sönder din vardag och du vet att du måste orka. Min mamma gick från att ena dagen vara frisk med fulltecknad kalender, resor och barnbarn på besök till att nästa dag ha en diagnos på en dödlig sjukdom. Hur ska jag som anhörig förhålla mig? Vart vänder jag mig och vem ska jag prata med när hela vårdapparaten är inriktad på den som är sjuk?

Det är många frågor som hopar sig när du hamnar i den situationen. Många vill prata med dig, både på telefon och på möten. Det blir så många möten och du träffar så många olika människor, läkare, sjuksköterskor, kuratorer, biståndshandläggare och hemsjukvård, så att du glömmer vad de heter och vilken funktion de har, om du inte skriver upp det. Så du börjar skriva upp datum, vem du pratade med och vad samtalet handlade om. Du vill ha koll både för din egen skull, men också för den anhöriges skull, för att skapa lugn, ro och trygghet.

Personalen och professionerna du möter uppfattar dig som en person de kan ha god kontakt med. Du blir länken mellan dem och den sjuke. Till slut kan inte någon av parterna klara sig utan dig, eftersom de hela tiden har pratat via dig eller direkt med dig och litat på att du kan överföra rätt information och vara ett stöd om någonting skulle glömmas bort. Utan att ha tänkt på det från något håll har du blivit oumbärlig. Åtminstone känner du det så… Hur kunde det bli så här?

Vad är det egentligen som krävs av dig som anhörig? Hur ska du tackla svårigheten att både vara vårdpersonal och familj samtidigt? Hur får du ork och kraft under tiden? Hur kan du återhämta dig? När allt går i rasande fart finns inte mycket tid kvar för att ta hand om din egen hälsa. Än mindre ta reda på vilka rättigheter du har som anhörigvårdare. Du brottas också med ditt dåliga samvete. Ställde jag rätt frågor till läkaren? Lät jag inte irriterad nu igen?  Oundvikliga känslor dyker upp, som du undrar om du får tillåta dig att känna. Får jag känna alla känslor? Får jag tillåta mig att skratta och glömma för en liten stund? Får jag bli arg och känna ilska? Får jag känna lättnad mitt i sorgen, när allt är över? 

Ibland när du hamnar i en svår situation kan det kännas skönt om någon bara säger:

— Har du tänkt på det här?

Och så ger de dig några ord eller råd på vägen som hjälper dig en tid framöver och som bidrar till att du orkar lite till.

Jag ska ge dig tre små råd som du kan ta med dig och tänka på, när du behöver vara ett stöd för någon anhörig:

Är du yrkesarbetande, prata med din arbetsgivare. Kanske går det att vara flexibel på ditt arbete. Prata med personalen du möter: läkare, sjuksköterskor och övriga inom hemsjukvården och hospice. Gör dem medvetna om hur du känner. Försök att få avlastning. Prioritera inte bort dig själv. Din hälsa är viktig!

Carina Ridenius
Talare

Carina Ridenius är föredragshållare och utbildare inom omvärldsbevakning, informationshantering och presentationsteknik. Hon arbetar med företag, organisationer och enskilda individer inom dessa områden. Föreläsningen ”Från första läkarbesök till sista andetag” är en personligt färgad berättelse om hur Carina upplevde att vara anhörigvårdare till sin mamma. Carina började fundera utifrån sin yrkesroll som informationsvetare hur informationen fungerade och inte fungerade mellan olika verksamheter och gentemot anhöriga under sin mammas sjukdomstid. Vad var bra och vad hade kunna göras annorlunda. Hur drar man lärdom av en svår tid, tar med sig erfarenheten och går vidare?

Läs mer om Carinas föreläsning
Webb: www.pik.nu/carina
LinkedIn
Facebook: PIK Presentationsteknik
Instagram: carinaridenius

Jag skulle tro att flera har samma rädsla och känsla som jag hade för sju år sedan när jag fick frågan om jag kunde hjälpa en synskadad simmare i världsklass att bli ännu bättre.

– Jag vet inte om jag kan för jag kan inget om handikapp! sa jag då.

Hennes svar som gjorde att jag vågade prova var:

– Det gör inget, för just handikapp kan jag. Jag vill ha din kunskap om ledarskap och simning. Det är därför jag frågar dig.

Med en sådant svar var det svårt att inte anta utmaningen. Det jag under dessa år har lärt mig hjälper mig mycket, samtidigt som jag har blivit en mycket bättre ledare med ytterligare dimensioner att ta med mig i ledarskapet.

I förra veckan kunde vi läsa hur en designer hade blivit nekad att visa sin kollektion för personer som satt i rullstol eftersom det inte gick att ordna med rampen! Det gick bra om modellerna kunde gå! Hur tänkte man som arrangör? Vad var man rädd för?

Våga inkludera! Det lär dig mycket om dig själv, om dina och andras värderingar och inte minst lär det dig hur du blir en bättre ledare och medmänniska!

Anne Forsell
Talare

Sjukskrivningarna med diagnos stress ökar. Vad kan vi göra åt det? Kan vi göra något eller är det kört? En av pusselbitarna skulle kunna vara att vi inte prioriterar eller tar den tid vi behöver för återhämtning.

Vad är då återhämtning? Det kan vara allt från att promenera 15 minuter eller mer några gånger i veckan, sitta ner och lyssna på musik, gå till någon form av träning, spela bridge, gå på massage, eller bara vara, det vill säga sitta ner och inte göra något alls.

Jag utmanade mig själv för första gången i mitt liv. Jag var helt ensam på en ö i Stockholms yttersta skärgård i fem dagar hösten 2017. Ingen dator, ingen TV, inga andra personer på ön, men jag hade sällskap av tio hönor och två tuppar. Det var skönt att ”kackla” lite med dem!  Svarade inte i telefon. Skickade ett mess till mina kära morgon och kväll så de visste att jag levde! Bodde i en stuga med el, vatten utomhus i pump och utetoalett.

Nu undrar nog många men vad gör man så många dagar på en ö?  För första gången i mitt liv gjorde jag ingenting på dagarna. Jag satt och filosoferade på en sten vid vattnet, gick promenader, förberedde mat, bar in vatten, gav hönsen mat och släppte in ut och in dem.

Vad hände då med mig? Det infann sig ett lugn som jag aldrig känt i mitt 63-åriga liv. Att bara göra saker som jag vill, ingen som kräver att något ska göras, vare sig det är arbete eller privat. Att bara höra naturens ljud, från havet, suset i skogen och tystnaden. Ingen väckarklocka, vakna av ljuset och somna när tröttheten kom, att läsa och bara vara. Helt underbart.

Lugnet satt i 2–3 månader.  Det här var en total återhämtning efter ett stressigt år och en stor utmaning. Hur kan du utmana dig att hitta återhämtning i ditt liv?

Några enkla tips på återhämtning:

• Gör något som du inte har gjort förut för att återhämta dig.
• Ta promenaden som du hela tiden tänker att du ska göra. Det räcker med 15 minuter.
• Sätt dig ner och bara lyssna på musik du gillar.
• Börja träna, det som du tänkt dig men ännu inte börjat.
• Andas!

Helena Magasanik
Talare