Ibland undrar människor varför vissa verksamheter blir så otroligt framgångsrika medan andra misslyckas. Givetvis finns det många parametrar man kan titta på men det viktigaste är människosynen – hur man ser på de som verksamheten är till för och sina medarbetare. Hur man involverar dem och tar vara på kraften som finns hos dem.

Låt mig berätta om en pojke för att ni ska förstå vad jag menar. Pojken är i tioårsåldern. Ögonen som döljs av tjocka glasögon är pigga och intelligenta. Pojken och jag ska ta en promenad för att han ska få möjlighet att berätta för mig om sin skola. Skolan har ansökt om att få ett pris och ska utvärderas (jag är med i juryn). Och en del av den utvärderingen är en promenad med en elev.

”Jag älskar min skola!” börjar han. ”Och då ska du ändå veta att jag gjorde allt för att slippa att gå på den här skolan. Jag gick i en annan skola tidigare. Där blev jag mobbad. Jag var livrädd för att byta skola. I den gamla skolan kände jag ju till mobbarna. Jag visste hur jag skulle bete mig. Ibland kanske någon till och med hälsade. Varför skulle jag lämna ett ställe där jag visste vad som gällde för en ny skola? Börja om från början?”

Pojkens kinder glöder. Vi går förbi en fotbollsplan där ett antal barn har idrottslektion. Pojken pekar på planen. ”Titta här Monika” säger han. ”Där är min lärare. Jag älskar idrott för han ser mig, han låter mig vara med på mina villkor. Jag älskar matte, svenska… ja allt!”

Pojken berättar sedan om sina handikapp. Det är inte bara ögonen han har problem med. Det är mycket annat, bl.a. dyslexi. Jag tänker när jag ser på honom att det är orättvist att en så ung person ska ha drabbats av så mycket. Men pojken strålar. Han ser inte drabbad ut utan nöjd med livet och sin skola.

Jag har tidigare hört hans lärare med stolthet berätta om sitt arbete – hur de hela tiden tänker på eleverna och vad de kan göra bättre för att de ska få med sig ett lärande för livet. Det har lett till enastående fina resultat och stor arbetsglädje. Nyckeln har varit att se eleverna och låta dem får jobba efter sina villkor. Klassrummen har utformats för att passa eleverna; man har inte traditionella klassrum utan de ser mer ut som små kontorslandskap med egna bås för att skapa större möjlighet till koncentration. Eleverna har lärt sig att självskatta sina kunskaper och när de lämnar klassrummen kan de alla visualisera hur mycket de förstått av undervisningen genom att sätta upp lappar på klassrumsdörren. Skolan har gjort ett fint arbete där respekten för människan är tydligt i allt. När pojken visar upp sin skola är det ett tydligt kvitto på att de har lyckats.

På vår rundtur bekräftar pojken gång på gång den bild lärarna har målat upp. Med livligt engagemang berättar han hur skolan anpassat sig efter honom och sett hans möjligheter. Han visar t.ex. hur man märkt upp skolgården så han ska slippa gå in i vassa hörn. Det har fått honom att älska alla ämnen, även sådana han tidigare fruktade.

Det är en omtumlande promenad. Jag är tacksam över att få ha upplevt den och fått höra pojkens historia. När vi skiljs åt säger han: ”Jag lär mig så mycket på den här skolan! Men det bästa av allt är att den också fått min familj att må bättre. Mina föräldrar ser att jag trivs och oroar sig inte. Det betyder så mycket för mig”.

Författare: Monika Wendleby