Bloggarkiv

Kommer du ihåg den där sköna känslan du brukar ha när du berättar något du upplevt och personen du pratar med nickar instämmande – du vill fortsätta berätta och samtidigt fråga om den andra personens upplevelse? Till slut är det nästan att ni pratar i mun på varandra! 

Det händer något med oss människor, när vi delar upplevelser våra med varandra, men det kan vara svårt att dela med sig av sådant som gör att vi mår dåligt, är ledsna eller tvivlar på oss själva. 

Även om vi på ett intellektuellt plan kan förstå att alla känslor är ok kan vår rädsla för att andra ska tycka att vi är konstiga, för känsliga eller misslyckade hindra oss. Både från att våga möta våra egna känslor och från att dela dem med andra – då vi glömmer bort att vi alla är mänskliga och att livet går upp och ner för oss alla.

Det är modigt att inse den egna sårbarheten. Men att vara sårbar och möta sina känslor är inte samma sak som att dela med sig av varje känsla hela tiden i alla sammanhang. Det handlar om att tillåta att alla känslor finns, utan att värdera dem som bättre eller sämre och säga att det är bra att vara glad och dåligt att vara ledsen och istället se att det krävs mod att tillåta alla känslor.

Forskning visar att vi inte har förmåga att selektivt välja våra känslor. Om vi försöker döva eller kväva våra negativa känslor förlorar vi kapaciteten att fullt ut känna positiva känslor. Och det i sig är ju ganska häftigt – att kapaciteten att känna glädje ökar när vi vågar känna in våra andra känslor. 

Det är ett förtroende att visa upp sin sårbarhet. Vi bygger upp en integritet både genom att dela med oss av våra historier om sårbarhet men också genom att sätta gränser mot andra. När vi lär oss att känna igen och möta våra känslor kan vi välja när och med vilka vi delar våra historier och upplevelser.

Ett effektivt sätt att möta sina känslor är att sätta ord på dem, antingen genom att skriva ner dem eller prata med människor du har förtroende för. Till en början kan det vara en utmanande upplevelse att stanna kvar och känna istället för att försöka fly genom att hålla sig ständigt sysselsatt eller hitta snabba lösningar. Men belöningen när vi blir bemötta med empati och igenkänning eller får bekräftelse på att vi är ok som vi är och att vi inte är ensamma om att känna som vi gör är stor. Det är då vi kan känna samhörighet, kärlek och tillit. 

Mitt namn är Karin Hägglund och jag är en av Sveriges mest meriterade utövare i karate med erfarenhet av att tävla på elitnivå och att vara landslagscoach. Insikten om hur viktigt det är att våga möta alla sina känslor växte fram när jag navigerade genom livet med hjälp av det jag lärt mig från idrotten efter att min man gått bort i cancer. 

”Jag kan inte alltid välja vilka känslor jag har, men det går att möta dem. Att bara trycka undan dem är en strategi som är dömd att misslyckas. Inte för att känslorna nödvändigtvis kommer ikapp mig men för att de påverkar mig ändå. När jag trycker undan mina känslor är det svårare att vara närvarande i det jag gör. Så vill jag inte leva. Sakta men säkert lärde jag mig att möta min ångest och min sorg. Sakta men säkert lärde jag mig att möta glädje och lycka igen. I början kom skammen för att må bra direkt. Jag lärde mig att möta även den. Men jag behöver ha modet att möta alla känslor för att vara en hel människa igen.”

Karin Hägglund
Föreläsare

I Karins spännande föreläsning delar hon med sig av tre historier från sitt liv under titeln ”Våga möta dina känslor – vänd motgång till framgång”. Ta chansen – lyssna och bli berörd av livet som ofta är en berg- och dalbana för oss alla.

En värdegrund är inte en välformulerad mening i en verksamhetspärm. Det är den gemensamma riktningen vi upplever i vardagen.

#Metoo satte fingret på en skev värdegrund där hierarkier, maktmissbruk och tystnadskulturer bidragit till att utveckla en destruktiv norm med sexuella trakasserier. Andra hashtags vittnar om samma sak.

Elever blir utsatta på skolgårdar. Vuxna känner sig utsatta och mobbade på sina arbetsplatser. Ohälsan sprider sig.

Berättelserna bakom varje hashtag har en gemensam nämnare. Någon har försökt att använda sin makt för att utnyttja andra. Personen har utnyttjat sin position för att bli ”vinnare” på någon annans bekostnad.

Det är lätt att konstatera att vi har ett gemensamt värdegrundsarbete framför oss.

Något måste göras!  Mönster måste brytas! Nya mönster börjar alltid med nya tankebanor. Kanske behöver vi börja med att tänka nytt då det gäller begreppen vinnare och förlorare.

I dagens ljus inser vi att alla berättelser saknar vinnare. Tänk om det finns en värdegrundskultur som i längden bara skapar förlorare. En kultur där några tror att det är okej att klättra på andras bekostnad. Vi lever i en kultur där vi hyllar vinnare. När vi läser dagstidningar eller tittar på TV slås vi av att både nyhetsflödet och underhållningsprogrammen är fyllda av vinnare och förlorare. 

Tänk om vi smittats och tror att vi behöver bygga verksamhetsstrukturer och system som bygger på samma principer. Tänk om vi skapat ett arbetsklimat där det gäller att slå sig fram på andras bekostnad. Tänk om vi i det tysta dagligen accepterar en arbetsplatsnorm med vinnare och förlorare. Både i skolor och på våra arbetsplatser.

Vi är många som inser att det är dags att bryta mönstret. Vi behöver utveckla och förankra en värdegrundskultur som skapar ett tryggt arbetsklimat utan härskartekniker och maktmissbruk. En kultur som skapar vinnare utan att någon behöver bli förlorare. Kanske är svaret en helhjärtad verksamhet där vi gemensamt tar till vara allas kompetens och strävar efter att göra varandra till vinnare.

Är det möjligt! Självklart! Vi vet att motsatsen är omöjlig, på sikt! Med en klar och tydlig vision och lite stöd på vägen kan vi utveckla grupper och skapa en verksamhetskultur där vi agerar och kommunicerar med varandra på ett sätt så att alla blir vinnare!

Hör gärna av dig on du vill ha hjälp med att komma igång med en värdegrundad utveckling i just din verksamhet.

Göran Davidsson
www.vardegrunda.se

Together we can do it!

”När du funderar på en ny tjänst, så låt dig inte bli övertalad eller övertygad. Det är lätt att bli smickrad. Det är oerhört mänskligt, men väldigt korkat.” 

I rummet ekar skratten igenkännande. Jag inleder min föreläsning med att spela upp en kort film där jag har ett samtal med Ebba Lindsö, styrelseproffs. Föreläsningen handlar om organisationskultur och hur man får syn på destruktiva kulturer som innebär tystnadskultur eller härskartekniker. Ett av tipsen som jag ger till de närvarande cheferna när de funderar på nästa steg i sin karriär är att ta reda på företagets DNA innan de säger ja till en ny anställning.

Jag har under det senaste året farit runt i Sverige och föreläst för över 200 000 chefer om slutsatserna i boken ”Bortom glastaket”. Ofta brukar jag vända mig mot publiken och fråga hur många på plats som har varit i en verksamhet där de egna värderingarna inte har stämt med verksamhetens DNA. Det är många som räcker upp en hand och flera som brukar komma fram efteråt och berätta om hur det skaver när de ska gestalta sin verksamhets kultur i ledarskapet. De berättar om hur de försökt bemöta härskartekniker, eller att de valt att lämna sin arbetsgivare.

Att befinna sig i verksamheter som för en själv upplevs som destruktiv eller med en människosyn som går emot det man står för kostar på. Stressforskaren  Alexander Perski skrev tillsammans med vetenskapsjournalisten Joanne Rose ”Duktighetsfällan: En överlevnadshandbok för prestationsprinsessor”. Här redovisar de från Perskis forskning att en av de faktorer som stressar oss mest är att dagligen agera mot våra värderingar. Det dränerar energi och kan leda till sjukdom.

Men för att välja rätt och agera utifrån sin egen inre kompass krävs lyhördhet. När jag handleder chefer är det påfallande ofta som chefen har full insikt i sin chefs behov, medarbetarnas behov, partnerns behov och barnens behov. Men de egna behoven har inte formulerats på länge, än mindre fått ligga till grund för medvetna val.  De har fått läggas åt sidan för andras förväntningar och krav. Många gånger krav som är engagerande och känns viktiga, såsom resultat som ska nås eller barnens behov. Men när kontakten med den inre kompassen uteblir är det lätt att bli utifrånstyrd. Kanske är det då risken är som störst att bli övertygad och övertalad om något som egentligen är väldigt dåliga beslut. Kanske är det just då också risk att bli en del av ett spel som man inte vill vara en del av. 

Då och då lyfts företagskulturen upp som en av orsakerna till att regler eller människosyn brustit. Såsom TV4:as ledning som inte gjort något åt de sextrakasserier som uppenbarligen varit en del av kulturen. Eller Aftonbladet som menar att de inte har tystandskultur såsom vissa anställda uppger. Och många ställer sig nog frågan om vad som pågår på Försäkringsbolaget If efter att anställda gått ut och berättat om en sexistisk grabbkultur.

Enligt studien Stjärnkraft som lanserades för ett år sedan av analysföretaget Kairos Future menade 40 procent av 2000 tillfrågade kvinnliga chefer att de blivit diskriminerade på grund av kön.  60 procent menade att de var tvungna att förändra sitt beteende för att passa in i en rådande kultur. 

Att skapa förutsättningar för en inkluderande och transparent kultur är ett av de viktigaste uppdrag en chef har, om företaget ska kunna attrahera och behålla talanger samt uppnå goda resultat. Men för detta krävs att ledaren får möjlighet att utveckla sitt ledarskap så att han eller hon kan leda etiskt, gestalta sunda värderingar och bidra till en god arbetsmiljö. 

Det kan handla om att skapa förtroende, ge handlingsutrymme, kommunicera tydliga förväntningar eller ge medarbetare mandat att uppnå en balans i sitt eget liv. Och när det handlar om etik och värderingar som ska gestaltas och kommuniceras är det viktigt att ge medarbetarna tid och utrymme för att de ska kunna identifiera egna behov och en inre kompass.

Jag avslutar föreläsningen med att citera Soki Choi, framgångsrik entreprenör och forskare, från boken ”Bortom glastaket”. 

”När du upptäcker att företagskulturen inte är sund så krävs det att hela ledningen och resterande chefer arbetar tillsammans för att förändra. Du kan aldrig själv förändra en verksamhets DNA. Om du har hamnat fel, försöker förändra men möter så mycket motstånd så att du tystnar. Då ska du gå därifrån för annars är risken att du blir någon som du inte vill vara.”

Ulrika Sedell
Talare

Jag och många andra har länge argumenterat för att smarta klockor och annan wearable tech måste vara estetiskt tilltalande för att vi över huvud taget ska överväga att bära dem. Ren funktionalitet räcker helt enkelt inte, hur bra den än är. Det har många exempel visat. 

Men att lägga till en tilltalande formgivning kanske inte heller är tillräckligt för att en smartklocka ska bli en succé. 

För några veckor sedan funderade jag över om den smarta klockan håller på att göra comeback. Efter ett par år av fallande försäljningssiffror i genren, började det dyka upp flera släpp av nya smarta klockor och prognoserna tycktes plötsligt peka uppåt igen. 

Så häromdagen dök ännu en ny smartklocka upp, men en som skiljer sig från de flesta andra. Den nya klockan kommer från det anrika märket New York Standard Watch som sedan 1885 tillverkat och sålt analoga armbandsklockor. Deras första smartklocka (som de nu försöker få finansierad via Kickstarter) har inte bara behållit den traditionella klock-looken med rund urtavla och armband i läder, utan har till och med valt att skippa touch screen helt och hållet. Är det då ens en smartklocka, kan man undra? 

Men jo, faktum är att NYSW fortfarande erbjuder många av de klassiska smartklocke-funktionerna, som synk till telefonen, notifieringar och räkning av steg och kalorier, men har placerat dem på en analog instrumentbräda i stället. Det är faktiskt rätt genialt när man tanker på det. 

Kanske behöver den smarta klockan ytterligare ett lager, en konkret, analog, tredimensionell känsla, för att den verkligen ska funka som pryl för oss människor. Den perfekta fusionen mellan tradition och innovation, gammalt och nytt, om man så vill

Jag säger inte att NYSW har den slutliga lösningen på detta, men deras försök är definitivt ett intressant steg i den riktningen.

Anna Hedlund
Talare samt grundare av modetechbloggen Stil & Teknik

Vi är just nu mitt i en kris. Det växande antalet vittnesbörd och reaktioner många utsatta kvinnor (och en och annan man) ger uttryck för, kan inte kallas något annat.

#metoo började som ett individuellt initiativ. Men allt fler kände igen sig i de första vittnesmålen och hakade på med sina egna berättelser. Så följde hela grupper av skådespelare, sångare, jurister, journalister och tekniker. Det blir sannolikt fler.

Men vart tog resten av arbetslivet vägen? Det vore tyvärr rätt naivt att tro att företag, statliga organisationer, kommuner, landsting och den stora idéburna sektorn skulle vara helt förskonade. 

Debatten har rört sig mellan ytterligheterna ”lite får dom väl tåla” till en kollektiv skuldbeläggning av hela manssamhället. Alla män är åtminstone potentiella förövare. Kvinnors ansvar har mest handlat om behovet av att freda sig själva och sina medsystrar. 

”Jag har ingenting sett eller hört” räcker inte som svar. Det moraliska ansvaret täcker både det man gör och det man avstår från att göra. Särskilt för den som är i en maktposition och skulle ha möjligheten. Just makt och beroende verkar vara två viktiga nyckelbegrepp.

Ändå har diskussionen och alla reaktionerna haft och har en betydelse som kommer att sträcka sig långt in i framtiden. Jag välkomnar att de stora frågorna om ansvar, skuld, skam och förlåtelse långsamt har börjat röra på sig.

Och hur fördelar vi skulden? På förövaren förstås, men att ens nämna offrets eget ansvar och därmed eventuella skuld har hittills varit tabubelagt. Då är det lättare att skjuta den ifrån sig till samhället, politikerna, gamla strukturer eller den än mer abstrakta ”könsmaktsordningen”.

Var vi än lägger skulden aktualiseras frågan om vägen vidare. I vårt vanliga rättsmedvetande följer på den fastslagna skulden någon form av straff. Fru Justitia, den gamla romerska gudinnan med det två vågarna, påminner oss om att det bör finnas en balans mellan brottet och straffet. Och när straffet är avtjänat är skulden betald. Nätets lynchmobb styrs av mer primitiva reflexer.

Så var finns utrymme för försoning och möjlighet för alla parter att gå vidare? Behovet av förlåtelse är något allmänmänskligt för att kunna lyfta bort skulden och så småningom gå vidare. I vår kultur av religiös analfabetism har de gamla mekanismerna i hög grad gått förlorade. Då blir både skulden och skuldbeläggandet något som varar livet ut och därmed livsförnekande. Krisen fortsätter både på ett individuellt och ett kollektivt plan. Det kan vi inte tillåta.

Redan nu kan man börja reflektera över en del lärdomar av mer principiell natur. Dagens kris är både allmänmänsklig, genusmässig och i hög grad samhällelig. Så hur kan en sådan hanteras? Vad kan vi lära oss?

Det verkar finnas ett generellt mönster för en kris, vare sig den är privat, kollektiv eller företagsspecifik.  Om vi känner igen symptomen är vi bättre förberedda för vad som skall komma och kan i bästa fall medvetet använda krisen till en utveckling. Den aktuella situationen verkar hittills ha följt ett välkänt mönster. Som också kan användas vid många andra kristillstånd.

Den första reaktionen när krisen är ett faktum är förnekande. ”Det är inte möjligt”. ”Det här var ett undantag”. Eller helt enkelt, det är inte sant. Fake news har vi ju alla hört talas om. Man förnekar, bortförklarar och rationaliserar. Det har vi sett många exempel på den senaste tiden. Berörda förövare tonar ner det som har hänt eller förklarar det som överdrifter, misstag eller tillfällig sinnesförvirring under alkoholens påverkan.

Allra tydligast har jag mött den psykologiska reaktionen förnekelse i samband med oväntade dödsfall eller olyckor. En gång då en 16-årig pojke hade hoppat eller ramlat, kanske blivit knuffad, under tunnelbanan, och jag själv tillsammans med en polis i uniform ringde på där hemma möttes vi av den spontana reaktionen ”Det är inte sant”. Rationellt är det knappast troligt att en präst och en polis ringer på för att skämta om en sådan sak. Ändå tog det en god stund innan mamman så småningom långsamt började inse allvaret i vårt förfärliga budskap.

Först när det som har skett långsamt sjunker in kommer nästa reaktion. Sorg, skuldbeläggande av sig själv, letandet efter anledningar. Hur kunde detta ske?

Vi har ett djupt behov av att förstå – också det obegripliga. Det rationella och djupt känslomässiga skapar en kakofoni av motstridiga röster. Den här blandningen av så olika impulser skapar oftast en ännu större förvirring.

Förklaringar, eller försök till förklaringar har dominerat debatten om mängden av sexuella övergrepp.
Biologiska, ”män är djur”, ekonomiska, ”män är ekonomiskt privilegierade och ekonomi ger makt som är avtrubbande”, kulturella i olika varianter; ”det finns en manskultur som ger männen den subjektiva rätten att bete sig”. Eller ”sexualitet handlar inte om sex, utan övergreppen handlar om behovet att demonstrera sin makt”. Och så de lite mer försonande inläggen: ”Det handlar inte om alla män, men låt oss klämma åt dem det gäller”.

Ur den här förvirringen av teorier och starka känslor växer så nästa fas fram. Syndabockstänkandet!
Nu gäller det att hitta de skyldiga, till varje pris. Den fasen i krisens utveckling är kanske den farligaste. Nu har det rationella tänkandet satts på undantag. Syndabockar, eller möjliga sådana, måste hittas. Och straffas – hårt. Fru Justitia gråter i sin himmel.

Vid andra kriser, olyckor eller plötsliga dödsfall är detta vanligt. Den gamla pappan som länge har varit sjuk och vårdas på sjukhus avlider oväntat. Han är ju på sjukhus och borde ha den bästa tänkbara vården. ”Någon har gjort fel!” Anmäl läkaren! Granska journalerna! Nattvaket kanske fikade istället för att se till far.

Sådana anmälningar är mycket vanliga. Och visst begås det fel ibland, men utredningarna visar i de flesta fallen att det som hade skett inte gick att undvika. Ingen kan anses skyldig. Shit happens! Och gamla människor brukar faktiskt dö så småningom.

Inte sällan låter man anmälningarna ligga till sig ett tag; inte av slöhet utan för att fenomenet med syndabockstänkandet är så välkänt. Och när fakta har kommit i dagen och bearbetningen av sorgen har kommit igång, tas anmälningarna oftast tillbaka. Acceptans kan vi kalla det här stadiet.

Då är vi redan inne i krisens nästa fas. Dit har vi knappast kommit när det gäller den aktuella diskussionen om övergrepp. Bearbetningen och en djupare process av en mer nyanserad förståelse kommer bara långsamt igång.

Här sker en växelverkan mellan känsla och förnuft. I takt med att chocken, sorgen, skuldkänslorna och kanske skammen sjunker in och bearbetas, kan också analysen och förståelsen för det som har skett fördjupas och nyanseras.

Den här fasen tar tid och behöver få tid. Vid ett oväntat dödsfall mellan ett halvt och två år brukar vara ett bra riktmärke. Har det gått mer än två år har processen sannolikt stannat upp, och hjälp av en professionell stödperson rekommenderas.

I det aktuella fallet med övergreppen behöver bearbetningen ske på ett individuellt plan hos både förövare och offer. Ibland kan en konfrontation vara till hjälp. Ett personligt möte, eller åtminstone ett brev där de berörda i ord formulerar sina känslor. Skuld- och skamkänslor liksom känslan av att ha blivit sviken sitter djupt också rent kroppsligt, för många i magen. Sömnlöshet och skov av depressioner är inte ovanliga. Åtminstone nedstämdhet och förlorad energi och livsglädje.
När man så sätter ord på känslorna kommer de ut och blir mer konkreta. Känslan objektiveras kan man säga, och kan därefter hanteras också mer intellektuellt. 

Jag kan bara rekommendera att både de som känner med sig att ha utsatt någon för oönskad uppvaktning, verbal kränkning eller rent brottsliga övergrepp använder tillfället till att höra av sig till den eller de berörda. Men också att den som känner sig fången i det som har hänt gör detsamma.
Dagens häftiga debatt har sannolikt rört upp en hel del undanstoppade minnen som nu virvlar upp till ytan. Istället för att tränga ner dessa energislukare igen, kan detta vara ett tillfälle att faktiskt slutföra en bearbetning.

Så småningom, ibland också helt plötsligt, kommer vändpunkten. Man vaknar på morgonen och känner sig kanske för första gången på väldigt länge glad. Visst kan man falla tillbaka igen några gånger, men här börjar något helt nytt som det gäller att ta vara på. Bitarna har fallit på plats, de gamla känslorna av skuld, skam och oresonlig ilska börjar ge med sig och lämna plats för framtiden. Man behöver inte längre älta det som varit.

Nu börjar den långa och livgivande vägen vidare. Nyorientering kallar till exempel psykiatern Johan Cullberg det här stadiet. Minnena av det som har skett finns förstås kvar, men har förvandlats till insikter. Tar man vara på detta, istället för att ramla tillbaka, kan en remarkabel utveckling ske.
Energi, kreativitet, nya perspektiv och en starkare självkänsla. Tydligast på det individuella planet, men också i ett samhälle eller företag som har gått igenom krisen alla stadier.

Vi har en bit kvar att gå. Men insikten om krisens psykologi och nödvändigheten att faktiskt låta sig gå igenom alla dess faser kan vara en hjälp att inte fastna på vägen.

Samma krislogik går att tillämpa på en lång rad andra områden. Olyckor, mobbning, korruption, allvarliga konflikter eller annalkande katastrofer delar alla krisförloppets kännetecken. Ibland går förloppet snabbt, ibland måste det ges tid att verka.

Men för företag och organisationer finns det en annan faktor att ta hänsyn till.  Man har helt enkelt inte råd att vänta för länge medan företaget blöder. Ingenting slukar energi och arbetsglädje som ett pågående krisförlopp. Det finns hjälp att få. Men tveka inte att söka hjälp i tid. 

Både som individer och företag kan vi lära oss något av det som sker just nu. Vi förnekar, blir chockade och ledsna, aggressiva och letar syndabockar.  Vi blandar starka känslor med försök till rationell analys tills vi så småningom når en vändpunkt. Men sedan kommer nyorienteringen och jag är övertygad om att också dagens kris kommer att vändas till både mänsklig och samhällelig utveckling. 

Lennart Koskinen
Etikdoktor, seniorbiskop

I ett mer gränslöst samhälle där vi är uppkopplade och tillgängliga 24/7 behöver vi som enskilda individer ta ansvar för den egna gränssättningen. Vår hjärna har inte förändrats på flera tusen år men vi dränks bokstavligen i information och brus från våra datorer, smartphones och andra smart devices. Hjärnan arbetar på högvarv och behöver få sin dagliga paus för att kunna återhämta sig regelbundet. 

”Det är inte stressorerna själva utan hur du upplever dem och hur du hanterar dem som kommer att bestämma om de leder till stress. Stress i sig är inte bra eller dåligt. DET BARA ÄR. Det är hur du ser sakerna och hanterar dem som kommer att bestämma hur mycket stress du kommer att ha och uppleva.”

Effekter av stress:

Återhämtning och paus är det nya svarta – Vi behöver alla regelbunden vila, återhämtning och paus. Vi behöver tillåta oss att ta en paus. Det är okej att göra ingenting.

En metod – checka in
Det finns minst en metod som funkar som du kan praktisera varje dag. I stället för att ”checka ut” och vara frånvarande i stress, kan du ”checka in” i dig och din kropp i närvaro. Känn efter att du är där helt enkelt! Kan du känna din lilltå på vänster fot? Går det? Det här är ett sätt att träna sig på att känna sin fysiska kropp.

Övningar på incheckning
Djupandas – Känn när luften går in genom nästippen! Känn när du andas ut! Är det temperaturskillnad på luften som går in och luften som går ut? Mikropaus – Luta dig tillbaka mot ryggstödet! Känn ryggen mot ryggstödet, rumpan mot stolsitsen, fötterna mot golvet! Andas IN, andas UT! Hitta en tid på dagen då du exempelvis sitter på en stol. Lägg in en påminnelse i telefonen.

Medvetenhet och mikropauser
Att andas lugnare och medvetet är den bästa medicinen för återhämtning, något du kan göra utan ansträngning. Du har det så nära. Ta mikropauser och fokusera på andningen flera gånger om dagen. Det hjälper dig att ta dig ur ett stresspåslag. Det är enkelt och effektfullt, om du gör det.

Att fokusera på din andning kan du till exempel göra när du dricker en kopp kaffe eller te. 

Dra in aromen in genom näsan och känn doften precis innan du tar din första klunk. Vad händer nu? Registrera vad som sker!

Träning ger resultat
Du känner säkert till att du om du går till gymmet tre gånger i veckan och tränar bygger du upp dina muskler och din uthållighet. Din kropp tränas upp genom att du börjar med lättare vikter, för att efter ett par veckor öka tyngd eller frekvens.

På samma sätt fungerar det när du behöver träna på att bryta mönster och strategier. Det räcker inte att träna EN gång för att få ett resultat. Det finns ingen ”quick fix” eller magisk dryck som kommer att lära dig att ta pauser eller andas djupare. Det är något du behöver träna på.

Dina chanser till ett mer hälsosamt och hållbart liv ökar genom att du tränar på att vara mer i närvaro. Du behöver ge dig själv tid att lära om och lära nytt.

Vi försöker leva som vi lär så att varje dag innehåller pauser med någon form av närvaroövning som ger oss den viktiga tillgången till oss själva.  

När du är i mer närvaro kan du lättare höra ditt inre behov för att undvika att bli styrd utifrån av andras behov. Många försöker döva dålig självkänsla med att vara andra till lags och ständigt göra istället för att vara.

Vi drömmer om en tillvaro, där vi inte stressar ihjäl oss i jakt på bekräftelse.

Jessica Glenmark & Veronica Carlson
Talare

Vi kommer gärna till er och berättar om hur livsval kan påverka just ert liv, eller era medarbetares. En insats som vi skräddarsyr till en del av ert program eller för längre tid med övningar. Ämnet är aktuellt för alla. Med oss ger ni gruppen inspiration och reflektion som gynnar såväl arbetsgemenskapen som den personliga utvecklingen!

När jag arbetar nära mina uppdragsgivare och alla som ska medverka på en konferens känner jag mig lycklig! Jag älskar att se hur en ursprungsidé stiger till nya höjder genom teamets samlade kompetens i en miljö där alla får växa och utvecklas. Tillsammans skapar vi positiva målbilder och förväntningar i en tillitsfull miljö.

Att omge sig med människor och tillsammans kunna hitta den röda tråd som både lyfter alla medverkande och håller ihop konferensen är en fröjd. Liksom det är en fröjd att själv leverera i linje med målsättningen och överträffa förväntningarna. För att kunna åstadkomma detta dyker jag ner i olika ämnen, intervjuar nyckelpersoner och ställer frågor som går en bit utanför det förväntade. Jag älskar att möta nya människor och ny kunskap! 

När det äntligen är dags för genomförandet är det som att se en fin blomma veckla ut kronblad efter kronblad tills den är helt utslagen och skönheten blir den samlade helheten. Man säger ju att skönheten ligger i betraktarens ögon: I detta fall i publikens ögon som glittrar! 

Få saker går upp emot att möta en lycklig publik. Värmen och den stora mängden glädje är slående. Människor kommer fram efteråt och ställer frågor. De öppnar ofta sina hjärtan och jag får ta del av deras tankar och liv. Jag går hem glad och varm som om jag suttit bredvid en brasa med min bästa vän. ”Tack för att jag får jobba med föreläsningar och moderering” är det sista jag tänker innan jag somnar.

Vilka målbilder har du, din familj och din organisation?

Att sätta mål som är Specifika, Mätbara, Attraktiva, Realistiska och Tidsatta har vi ju lärt oss. Men hur gör man mål så pass integrerade att alla känner glädje och inspiration att arbeta mot dem? Här kommer min egen SMART-modell som du kan tillämpa på allt från ditt privatliv till målsättningsarbete i stora organisationer:

Yaminas SMART-modell

Synligt när jag blundar
Motiverat att genomföra
Alltid med mig
Roligt och Respektfullt
Tändande 

Lycka till och hoppas vi får möjlighet att arbeta tillsammans mot gemensamma mål!

Behöver du också säkerställa att ingen form av trakasserier förekommer på din arbetsplats? Eller är du anställd och måste ta upp missförhållanden med din chef? Lugn, vi hjälper dig. Tage Granit arbetar med och utbildar inom samtalsmetodik, kommunikation, jämställdhet, förändringsarbete, mångfald och medarbetarskap. Vi vet hur man tar det där tuffa samtalet. Och genom en skräddarsydd, interaktiv utbildning från Tage Granit kan du också bli expert.

Allt fler kvinnor ansluter sig till metoo-rörelsen och det har blivit tydligt att ingen arbetsgivare med säkerhet kan säga att det inte förekommer trakasserier eller sexuella övergrepp även på dennes arbetsplats. Situationen är svår. Det händer mellan två personer, ofta när ingen annan ser, och ofta står ord mot ord. Det är upplevelser, inte fakta. Och kvinnor kräver nu att arbetsgivare ska ta sitt ansvar. Så hur gör man det?

Hur skapar man ett arbetsklimat där alla är trygga och det inte råder tystnadskultur? Hur tar man itu med de anmälningar som kommer in? Hur gör man för att gå från nolltolerans mot trakasserier och övergrepp i teorin till nolltolerans i praktiken?

Nyckeln är att skapa ett engagemang i frågan hos alla på arbetsplatsen och att inte rygga för de svåra samtalen. Och det är där vi kommer in i bilden.

Vi tar upp det svåra samtalet på scenen och låter dig och dina kolleger, med hjälp av professionella skådespelare, vrida och vända på problemen, testa olika tillvägagångssätt i samtalet och lyfta olika perspektiv. Så skapar vi ett forum där människor träffas, diskuterar och reflekterar enligt en vetenskaplig metod. Det är nämligen bevisat att förändringsarbete där vi får testa i praktiken blir varaktigare än när vi teoretiserar. Dessutom kommer ni få en gemensam grund att stå på och skapa engagemang även hos dem som tycker att detta inte angår dem. Vi skräddarsyr dessa utbildningar efter beställarens situation och behov för att skapa en så verklighetsnära och anpassad upplevelse som möjligt, och ser till att det blir roligt och peppigt att prata om de här frågorna.

Här kommer några konkreta tips på vad du kan tänka på innan du tar det där tuffa samtalet.

Jag-budskap – Prata utifrån hur du upplever situationen utan att hävda en sanning eller anklaga. Ex. ”Jag upplever att…” eller ”I den här situationen känner jag såhär...”

Tid – Bestäm en tid som passar båda. Utgå från att samtalet kommer att ta tid och se till att den som samtalet gäller vet vad det kommer att handla om för att denne ska ha en chans att förbereda sig. På detta sätt undviker du att personen talar i affekt.

Miljö – För samtalet i ett rum som känns tryggt för båda. Kanske är ditt kontor inte den bästa platsen, det kan upplevas som att du har makten i rummet och för att det här samtalet ska bli så givande som möjligt är det viktigt att personen som samtalet gäller känner sig öppen för vad du har att säga och fri att uttrycka sin åsikt. Tänk också på att ta undan datorer, telefoner och inte ha alltför stort avstånd mellan varandra.

Involvera – Involvera den som samtalet gäller i att hitta en lösning på problemet. Ställ frågor som ”Hur tycker du att vi ska lösa...?”.

Det här var teorin, men kom ihåg att det är i praktiken som förändringen sker.

Tage Granit
Talare

Undersökningar visar att nio av tio strategigenomföranden misslyckas med att nå sina mål. Man lyckas helt enkelt inte genomföra det man så gärna vill uppnå. Och det är ju lite dumt, minst sagt. Här kommer fyra frågor du bör ta i beaktande inför ditt arbete med att ta dina strategier från glassig PowerPoint-presentation till uppnådd effekt.

En genial och fullkomligen briljant strategi är ju inte värt ett rött öre om den inte omsätts och efterlevs i praktiken. Och då måste vi vända blicken från tråkiga Excelfiler, obegripliga processbilder och tankesättet att era medarbetare ska göra det ni säger till dem för det ”har de betalt för” till vad det faktiskt är som driver oss människor. Till vad är det som får oss att både må och prestera bra. Vi ska nämligen fokusera på de aktiviteter och framför allt de som ska få strategierna att flyga, människorna i din organisation!

Här kommer därför fyra frågor du bör gå igenom, diskutera, få svar på och göra en handlingsplan utefter. En handlingsplan som också omsätts i praktiken. Deal?

1. Vill du att dina medarbetare ska tänka nytt, brinna för något nytt, göra nytt och leverera så det visslar om det?

Var då så förbannat vänlig att förklara varför. Vad ska ni göra? Varför ska ni göra det, varför är det nödvändigt? Vad är syftet? Varför har ni valt just den vägen? Vad valde ni mellan? Hur ser det ut i slutändan? Är där en klar, tydlig OCH attraktiv vision/målbild?

Diskutera: Hur ska ni sälja in detta till era chefer och medarbetare så att de verkligen förstår, tycker det är världens bästa idé och har rätt förutsättningar att faktiskt leva strategin?

2. Vad ska ni prioritera och vad ska ni prioritera bort?

Om man vill göra och skapa nytt måste man också se över det man redan gör, det vill säga att prioritera ned och prioritera bort. Chefer och medarbetare fungerar inte som en smörgås som du bara kan lasta på pålägg efter pålägg med nya ansvarsområden och arbetsuppgifter.

Diskutera: Vad ska ni egentligen prioritera och vad behöver ni i så fall prioritera bort? Hur identifierar och skapar ni strukturer som främjar en organisation som förstår, vill och prioriterar det som man måste göra för att leva den nya strategin och uppnå målen? Och det motsatta, hur identifierar ni strukturer som hämmar det nya och åtgärdar dem?

3. Hur leder ni egentligen?

Kommunikation från närmsta chef är det som antingen driver eller stjälper ert geniala strategiarbete. Om era chefer inte är med på banan, har förstått och vill leva det nya har ni problem. De ska i sin tur också vara duktiga på att involvera sina medarbetare, anpassa målen på individnivå, uppmuntra, följa upp och återkoppla i linje med det nya. Och du, det gäller också er i högsta ledningen! Ni kan inte bara vara strategiska, ni måste också vara goda ledare ner till nästa chefsled. Annars får era högtflygande strategiska planer en usel start.

Diskutera: Hur ser ledarskapet ut i er organisation? Är era chefer duktiga på att leda i förändring, ständigt revidera målbilder, involvera medarbetare, följa upp, ge feedback och leva det nya i både tanke och handling? Om inte, hur ska ni åtgärda det och stötta era chefer i förändringsarbetet?

4. Hur vet ni att ni är på rätt väg mot målet?

Fokusera på slitet, snarare än resultatet. Resultatet är bara en konsekvens av ert slit. Hur går det med aktiviteterna och de nya beteenden som ska ta er mot det uppsatta målet? Lyckas ni bygga både kunskap, rätt attityd och förutsättningar för era chefer och medarbetare att arbeta enligt det nya? Utan att ni förflyttar kunskap, attityder och beteenden i ”rätt” riktning så kommer ni stå där med både strategin och skägget rejält klämd i brevlådan.

Diskutera: Hur ska ni få koll på om er kommunikation och era chefers arbete får den effekt ni tänkt? Att ni är på väg i rätt riktning? Att rätt aktiviteter faktiskt genomförs? Hur ska ni förstärka beteenden i ”rätt riktning? Vad lär ni er under resans gång? Vad fungerar? Vad fungerar inte? Hur ska ni hantera det?

Hela frågebatteriet hittar du här på Motivationsbyrån.

Lycka till!

Johan Book
Talare

Hur känner du för ordet ”sälj”? Börjar adrenalinet pumpa, dina ögon svartna och du går in i försvarsställning? Eller känner du ”Yes, love it!” Det är få saker som väcker så många känslor som säljande kommunikation. Jag ska berätta varför och hur du, i din vardag, kan dra nytta av denna teknik och kunskap oavsett ditt yrke. Vågar du?

Säljteknik i vardagen handlar om att få din motpart att vilja samma sak som du. Inte för att DU vill, utan för att HEN vill. Det handlar inte om manipulation eller övertalning, utan om att lyssna på och förstå motpartens behov. Att hitta den där detaljen som gör att du kan sälja in din idé, tjänst eller produkt på kundnytta. Anledningen till att många har en negativ bild av sälj är att kundens faktiska intresse glöms bort.

I affärssammanhang kan säljande kommunikation i alla led vara skillnaden mellan goda affärer och riktigt lönsam affärsutveckling. Här kommer några grundläggande tips:

Vilka personer i din vardag behöver få en aha-upplevelse och tips på effektiv kommunikation?

Vad är det som gör att jag har något att tillföra?

Jag har jobbat med försäljning, marknadsföring och ledarskap i olika roller större delen av min karriär. Jag har testat det mesta och gjort misstagen som lärt mig nyttiga läxor, men framför allt vet jag vad som fungerar! Efter att ha utbildat säljare i många år brinner jag för att ge alla andra yrkesgrupper en ny inställning, motivation och framför allt ytterligare ett redskap i sin vardag. Affärsutveckling är min största drivkraft, och det en föreläsning med mig ger, är inte bara några goda skratt utan också faktisk nytta som kan förverkligas i din vardag redan samma dag.

Varmt välkommen med din förfrågan!

Elise Pavicic
Talare

Välvilja och snällhet är fantastiska egenskaper. Genom dessa kan vi stärka och peppa andra, men vi får inte glömma oss själva. Vi behöver förstå att det är lika viktigt att vända de här egenskaperna mot oss själva och bry oss om de drömmar som finns inom oss.

Oavsett vad jag föreläser om är jag noga med att visa min publik hur allt i grunden handlar om hur vi beter oss mot andra och mot oss själva. När jag föreläser om personlig utveckling talar jag om hur förutsättningen för att nå våra mål handlar om att leva i balans mellan att ge av oss själva till andra när vi kan och att bry oss om det vi längtar efter inombords. Att vända välviljan mot oss själva och omge oss med dem som stöttar oss.

Jag möter alltför många människor som säger ”vad du gör många saker”, ”åh vad avundsjuk jag blir” eller ”tänk om jag också fick den där chansen”.

Eminem hade mycket rätt i ”Lose Yourself”, men han misstog sig på en avgörande punkt. Vi får inga möjligheter, utan vi skapar dem.

När vi bryr oss om oss själva tillräckligt mycket, får vi känslan att vi att vi kan ta oss dit vi själva vill. Att vi kan forcera de hinder som finns framför oss.

Yes, jag hör er… Jag hör er som vill invända, som blir provocerade eller som tänker att ”han har ju fått allt. Vad vet han?”

Allt jag har i mitt liv är saker jag skapat själv. Jag hade inga vänner när jag var yngre, inget jobb jag brann för och en dröm om att få bo och resa utomlands. Jag funderade ofta över hur mitt liv skulle se ut om tio år. Nu har det gått tio år och jag har skapat det liv jag vill ha med fantastiska vänner. Jag har ett jobb jag brinner för. Jag har bott i Italien och Kanada, och jag reser i Sydostasien

– Jag är 45 år utan utbildning. Vilken jävla chans tror du jag har?

– Jag har haft för svår uppväxt och hållits tillbaka.

– Det är för svårt för mig.

Jag förstår varför du behöver säga ifrån. Jag förstår varför du blir provocerad när du hör mig fråga ”bryr du dig om det som är viktigt för dig?”

Du står ju inför valet att bekvämt stå kvar på den missnöjda plats där du är eller ta tag i det jobbiga och kämpa och då höra att du ska göra det där jobbiga!

Man blir ju lack för mindre… eller hur?

Jag vet att du bry dig om det som är viktigt för dig. Egentligen…

Men du kommer aldrig att bry dig tillräckligt för att kunna säga att du kan uppfylla dina drömmar om du låter ursäkter stoppa dig. Även om det känns hopplöst kan du lösa allt! Hindren finns bara i ditt huvud. Varje problem har en lösning. Du behöver bara göra det enklare för dig och inte enbart se målet (även om du dagligen ska påminna dig om slutmålet), utan se var du behöver börja.

Ju svårare du gjort det för dig (skippat skolan t ex) desto hårdare får du kämpa. Det är verkligheten! Men det kommer ändå alltid gå, så länge du har attityden och fortsätter kämpa.

Varje gång du har en dröm som du vill uppfylla men samtidigt känner ett hugg i magen eller hör en röst som säger ”det går inte”, fråga dig själv: Hur viktigt är det här för mig?

Du kommer att se svaret framför dig när du blundar. Ser du dig själv i drömmen?

Bra, då tar vi ett steg i taget. Du kommer kanske inte att kunna uppfylla dina drömmar imorgon. Men du kan börja sträva dit idag. Bryt ned drömmen i delmål och ta en sak i taget. Även om du ska söka ett jobb som känns ouppnåeligt, börja med att skriva det personliga brevet. 

Under tiden kommer en röst att säga: ”Du har skrivit tre rader. Du förtjänar lite vila.” Lyssna inte på den rösten! Gör rätt från början! Skriv klart och skicka brevet! Sedan kan du vila. Den inställningen ska du ha varje gång du hör en negativ röst i ditt huvud som vill stoppa dig eller som vill att du ska vänta med att uppfylla dina drömmar. Låt inställningen sporra dig att fortsätta kämpa trots klumpen i magen och nå 100 procent istället för att stanna på bekväma 80. Då kommer du snart att ha sökt jobbet, bokat resan eller stått och talat inför 200 personer.

Låt mig ge dig tre tips på hur du kan göra för att nå dina mål:

Börja med att bry dig om dig själv. Fortsätt fast det är jobbigt. Jag lovar, det som i början är jobbigt kommer att leda till något bra.

Jag älskar att sprida goda tankar om möjligheter. Hoppas jag får göra det för fler snart!

Filip Reineby
Talare

Integration är att införlivas med en större helhet.  Det är gemenskap och olika tillhörigheter i samhället eller i en organisation.  

Integration är att förenas med något nytt.  Integration är ett samhälle av individer från olika grupper.  Men framförallt är integration en process.

I min föreläsning berättar jag om hur jag blev integrerad i 1970-talets Sverige, om de sociala normer som var då och om hur det ser ut nu.  Jag skildrar Sverige ur en immigrants perspektiv.  Jag förmedlar erfarenheter från mitt mer än 40-åriga liv här.  Jag talar om vikten av att tillhöra.

Jag berättar om

Toni Olander
Talare

”Hej kära chef. Kan vi göra saker och ting bättre? Tillsammans.” Det är början på kärleksbrevet till chefen med 13 tips för ett bättre ledarskap.

– Det är dags att vända blicken från kostnadsbesparingar och neddragningar och istället titta på vilken oerhörd kraft det finns hos medarbetarna i företaget. Om man nu vill nyttja den, säger Johan Book.

Han är kommunikations- och ledarskapskonsult och sammanfattar hur en chef, från medarbetarens perspektiv, kan bli en bättre ledare. Och han gör det med ett kärleksbrev:

Hej kära chef

Jag är lite smått oroad. För mig. För oss. För det vi gör. Hur står det till i vår relation egentligen? Kan vi göra saker och ting bättre? Tillsammans.

Här kommer lite tips från mig. 

1. Var tydlig med vad jag ska uppnå för att vi ska skapa ett bra ekonomiskt resultat. Ett ekonomiskt resultat är en konsekvens av olika beteenden och aktiviteter. Låt oss diskutera dem lika mycket som våra ekonomiska siffror. Tydliga mål i fokus tack. Att famla i mörkret är vare sig motiverande, lustfyllt eller utvecklande.

Jag kan få dig att framstå som riktigt jäkla driven och duktig. Bra va?

2. Jag vill göra ett bra jobb och skapa bra resultat. Ditt jobb är att skapa bra förutsättningar för mig att göra det. Om det går bra för mig, går det bra för dig. Och företaget. Jag kan få dig att framstå som riktigt jäkla driven och duktig. Bra va?

3. Ge mig ansvar och lita på mig. Jag vill väldigt mer än du tror. Sedan tycker jag kanske inte alltid ditt sätt är det rätta. Men låt oss diskutera, bjud in mig i din värld så ska jag visa dig min.

4. Jag kommer att ifrågasätta dig, dina beslut och förändringsinitiativ. Jag kommer nog vara riktigt jävla jobbig ibland. Förlåt på förhand. Det är inte för att jag är gammal, trött och inte ser helheten som du kanske tror. Det är för att jag vill att det ska fungera och bli så bra som möjligt. För dig. För mig. För företaget. Lägg tid på att förklara och få mig att förstå så ska du se att jag är med på tåget fortare än du hinner säga ”förändringsmotstånd”.

5. Var genuint intresserad av mig, det jag gör, vad jag kan och vad jag vill uppnå. Och då menar jag genuint intresserad. Lyssna. På riktigt. Ok?

6. Jag är inte korkad, långt ifrån. Var ärlig mot mig. Jag genomskådar snabbt om du inte är sanningsenlig. Då tappar jag både förtroende och motivation.

7. Detaljstyr mig helst inte för mycket, såvida jag inte tydligt behöver eller ber om det. Du ska leda och motivera mig på vår väg mot målet. Deal?

Läs också: Chefs undersökning – där går gränsen för kärlek på jobbet

8. Möten är kul och utvecklande. Låt oss diskutera hur de går för oss, vad våra kunder (interna såväl som externa) tycker om det vi gör och hur vi kan göra saker bättre. Att sitta och stirra på hundratals powerpointbilder får jag kliande utslag av. Låt oss istället tillsammans föra vår verksamhet framåt.

9. Glöm inte bort den viktiga feedbacken, helst på de tydliga resultatmål som vi kommit överens om. Både för mig och gruppen. Vi är alla olika, ta dig tid att lära känna och förstå oss. Då kommer du också mycket effektivare kunna leda oss mot bättre resultat.

10. Om jag gör något bra. Berätta det för mig, gärna inför andra. Om jag gör något dåligt. Berätta och diskutera det med mig. Bara mig.

11. Jag vill bli bättre på det jag gör. Hjälp och stötta mig i det arbetet. Det kommer att gynna oss båda på lång sikt. Jag är på din sida. På vårt företags sida. På hedersord. Inte ett enda korsat finger bakom ryggen.

12. Vissa saker kan jag bättre än dig. Du behöver inte ha svar på allt. Ibland vill jag bara diskutera en fråga. Punkt. Slut.

13. Vill du att jag ska brinna för något lika mycket som du? Involvera mig i ett tidigt stadium, lyssna på mig och mina kolleger. Låt oss vara med och forma framtiden. Tillsammans kan vi göra något riktigt jäkla bra.

Stort lycka till!

/Din medarbetare

Johan Book
Talare

En arbetsplats välmående och produktivitet står i direkt relation till organisationens samarbets- och kommunikationsklimat samt dess förmåga att förebygga- och hantera såväl interna som externa konflikter.

För ett antal år sedan snubblade jag över en artikel där man hänvisar till en studie som vill påskina att så mycket som 70 procent av alla konflikter är onödiga pseudokonflikter.

”Pseudokonflikter” är alltså en tjusigare benämning på hjärnspöken, missförstånd och illa hanterade meningsskiljaktigheter. Dvs situationer som påminner om konflikter, men som i grunden inte är en konflikt, alternativt en faktisk konflikt som uppkommit genom att vi feltolkade signaler eller på grund av att vi har olika idéer om vad en konflikt är.

Tänk om uppskattningen från ovan nämnda artikel är hyggligt rättvisande! I så fall finns väldigt goda skäl att se vad vi kan lära oss mer i ämnet i syfte att förebygga den sortens konflikter. Även om artikeln skulle vara missvisande och det inte alls är så mycket som 70 procent av alla konflikter som sker i onödan, är ändå varje onödig konflikt kostsam för alla inblandade parter. Många konflikter stannar inte heller enbart vid att drabba och engagera de faktiska konfliktparterna, utan involverar även tredje part i form av vänner, familjemedlemmar, arbetskamrater och ibland även vårt rättssystem och landsting.

Säkerligen har du varit med om att du har blivit indragen i och påverkad av andras konflikter och lika säkert kan du nog komma ihåg egna konflikter som du har involverat andra i. Jag lägger ingen skuldbeläggande värdering i det. När vi är drabbade av något i livet oavsett vad, anser jag att det är både naturligt och nödvändigt att vi delar det med andra. Att jag tar upp detta är för att understryka kostnaderna av alla onödiga pseudokonflikter, eftersom dessa inte hade behövt uppstå överhuvudtaget om vi bara hade stått lite bättre rustade från början. Vi får heller inte alltid bara betala med värdefull energi. Olösta konflikter leder inte sällan till mobbning, uteslutningar, trakasserier, sjukskrivningar, omplaceringar och ibland även till hot och våld.

Kan vi förbättra vår konfliktförståelse och utveckla förmågan att förebygga den här sortens konflikter så är mycket vunnet. Vinsterna blir att vi får behålla värdefull energi. Vi får ökad livsglädje och arbetsglädje och kan investera våra resurser på sådant som vi hellre lägger våra resurser på.

Av ovan nämnda skäl så har jag inriktat mig på att skapa ett koncept som jag kallar för proaktiv konflikthantering. Det inriktar sig på att skapa förutsättningar för ett välfungerande samarbets- och kommunikationsklimat i syfte att förebygga och reducera antalet pseudokonflikter och samtidigt rusta oss för att kunna hantera de verkliga konflikterna på så konstruktiva sätt som möjligt.

Exempel på frågeställningar och rubriker som vi avhandlar är:

Henrik Mattsson
Talare