Bloggarkiv

 Var den senaste konferensen inte riktigt bra? Känner ni att det är dags att satsa mer på hälsa och aktivitet?

Jag, före detta rugbyspelare, aktiv i 28 år, ett par SM guld samt två VM. Personlig tränare, kostrådgivare, mental tränare, föreläsare, inspiratör. Driver träningssajten och podden PT På Riktigt med Carolin Helt. Sedan 15 år tillbaka har jag jobbat med ovanstående rubriker genom mitt företag På Rätt Väg. 2010 blev jag utsedd till årets PT i Sverige.

De senaste åren har jag specialiserat mig på mental träning coaching för det är ju egentligen där man ska börja om man vill ha en förändring. Detta föreläser jag om på konferenser, kick off och träningsresor, som jag arrangerar till Italien, Spanien men även här i Sverige, då i samarbete med bland annat Isabergs Mountainresort.

Om man avsätter tid för träning och hälsa så vinner alla på detta. Vågar till och med påstå att den som inte anser sig ha tid för träning måste förr eller senare avsätta tid för sjukdom. Jag kan tänka mig att målet i ert företag är något helt annat!

Jag har mycket att erbjuda och hjälpa till med -- förändring, peptalk, energi, energikick, inspiration, mental styrka, handlingsplan, träning, nå målet, ändra sitt bäst före datum, humor, träna hårt och håll käften, balans, eget ansvar, hälsa, mod att förändra, hitta sin träningsform, drivkraft, minskad sjukfrånvaro, sammanhållning, stresshantering och skratt.

Här följer några av mina föreläsningar. Dessa brukar jag, om så önskas, kombinera med någon fysisk aktivitet. Varför inte prova yoga eller till och med boxning?

• Mental styrka. Tankens kraft är enorm, ta kontroll över den och du kan nå hur långt som helst. Få det som du vill ha det helt enkelt.
• Kost och hälsa. En föreläsning som inspirerar att förändra sitt Bäst före datum.
• Träning och prestation. Med rätt träningsupplägg och med rätt kost når du ett mycket bättre resultat.
• En fet föreläsning om fett. Humor är för mig väldigt viktigt. Det gynnar också hälsan. Denna föreläsning är lättsam men ger en väldigt bra förståelse för hur vår fettförbränning fungerar samt vad som påverkar vår hälsa. Energigivande! 

Lisa Kaptein Kvist
Föreläsare

Ett vältränat sinne för prioriteringar. Med ett beprövat tålamod i konflikter och kriser. Van att delegera, organisera, vara kreativ och effektiv samtidigt – även i kaos och ibland utan mycket sömn. Med förmågan att se andras behov, och att med empati och väl inövade motivationstekniker få andra att växa. En inkluderande och lyhörd person som ser till att stärka och ta till vara alla individers kompetens, oavsett förutsättningar och bakgrund.

En beskrivning av en modern ledare. Och en förälder.

Föräldraskap – en av de bästa managementkurser som finns!
Vissa återvänder efter en föräldraledighet med känslan av att ha sackat efter, övertygade om att de andra utvecklats massor ”medan jag bara var hemma med barn”. De går runt och känner sig som en belastning på jobbet. När det egentligen är tvärtom. Och det gäller förstås alla stadier av föräldraskapet.

De flesta moderna företag jag träffat i Sverige ser sig idag som ”föräldravänliga” och erbjuder praktiska lösningar, ibland med uttalade riktlinjer för ledare. Men det räcker ofta inte. Som en nybliven småbarnsmamma sa till mig efter en föreläsning:

”Jag är på en av Sveriges mest ’föräldravänliga’ arbetsplatser, med en föräldrapolicy där det står att det är ok att gå tidigare för att hämta barn på dagis. Men det känns inte ok. Jag möter suckar och höjda ögonbryn. Det får mig att känna att jag aldrig räcker till, varken på jobbet eller hemma, och jag har flera gånger varit på gränsen till att inte orka mer och sjukskriva mig. Jag funderar allvarligt på att säga upp mig, och jag vet att flera kollegor börjat känna som jag.”

Många företag har mål kring ökat antal kvinnor bland anställda och ledare. Förändrade förhållningssätt, dvs attityder och reaktioner bland ledare och kollegor, har stor betydelse för att attrahera och behålla kompetens, samt förebygga utbrändhet och psykisk ohälsa. Det kan tyckas självklart. Men alla arbetsgivare är inte där än.

Föräldraskap är en av de allra bästa ledarskapskurser man kan gå. Det behövs fler förebilder och ett normskifte på många arbetsplatser för att öka medvetenheten om föräldraskapets nytta på jobbet.

ROI med föräldraskap på jobbet
Kärnan i förhållningssättet Föräldrasmart handlar om att som arbetsgivare ge stöd till anställda föräldrar – men framför allt att föräldrar, ledare och arbetsgivare vet varför det är värt att investera i stöd för att kombinera jobb och familj (dvs ROI, Return On Investment). Det är dock viktigt att poängtera att det inte handlar om att ”favorisera” anställda med barn, utan om att inte problematisera dem. Medarbetare utan barn utvecklar sin kompetens på andra sätt, men föräldraskap bör inte ses som ett avbrott i utvecklingen och karriären.

”Jag har vid flera tillfällen anställt gravida kvinnor. När jag rekryterar har jag ett långsiktigt perspektiv med en ambition att alltid anställa den som är bäst. Att se barn och graviditet som något negativt känns helt främmande. Att vara förälder är positivt och utvecklande.”

Stefan Hollmark, trebarnsfar och koncernchef, Telge AB

En modell för inkludering och hållbarhet
Inkluderande ledarskap bidrar till ökad mångfald, jämställdhet och social hållbarhet. Men hur lyckas man i praktiken? Ta tillfället att använda föräldraskap som ett konkret exempel på hur man bättre attraherar, behåller och tar tillvara all kompetens i företaget. Ett exempel som många i ett företag kan relatera till, och som främjar det förhållningssätt som bör gälla mot alla grupper av medarbetare. Utforska vad, varför och hur ni kan utveckla egna och andras attityder internt – oavsett om ni är en grupp ledare, föräldralediga medarbetare eller en HR-avdelning som vill finna ny inspiration.

Börja ställa er frågor som t ex:

• Hur föräldrasmarta respektive föräldravänliga är vi idag? Vilka attityder och beteenden märker vi i vår organisation?
• Vad vinner vi på att bli mer föräldrasmarta? Hur kan förhållningssättet bidra till ökad inkludering, mångfald och jämställdhet?
• Vilka föräldraförmågor stärker mest ert ftg/din och andras yrkesroll/ert ledarskap?

Vill du veta mer – boka in Tiina Bruno för en inspirationsföreläsning eller interaktiv workshop.

Det är hög tid att bli mer föräldrasmart!

Tiina Bruno
Föreläsare

Tiina Bruno är grundare av konceptet Föräldrasmarta företag och PrioHjul-metoden. Hennes bok fick 2010 stor uppmärksamhet för sitt sätt att utmana traditionella tankemönster med tydliga exempel. Genom att fortsätta identifiera och sprida förebilder i Sverige och internationellt har Tiina blivit en uppskattad inspiratör för ledare, medarbetare, grupper med föräldralediga, HR-grupper m fl. Hennes föreläsningar och workshops utvecklar interna attityder och verktyg för att attrahera och ta tillvara all kompetens i företaget.

Alla hamnar vi någon gång i situationer, där vi utsätts för hög stress. Hur vi hanterar detta, vet vi inte förrän vi varit där.

Livet ger erfarenheter för kommande händelser. Men hur presterar man bra första gången? Hur kommer vi att reagera? Vad gör vi utan att tänka på det?

Okunskapen om vår egen förmåga ökar stressen ytterligare. Det leder till en ond spiral med minskad förmåga att agera. Att vara kreativ och problemlösande under stress är svårt. Dessa saker hör ihop. Nyckeln till att agera rätt i en pressad situation är förberedelse. Det handlar om att hålla sig lugn och fokusera på rätt saker.

Många av oss kommer någon gång i livet att hamna mitt i kaoset efter en olycka. Det kräver att någon tar tag i situationen, larmar SOS och hjälper de inblandade. Och skulle vi själva skulle råka ut för något, vill vi att någon hjälper oss tills ambulans och räddningstjänst kommer.

Denne någon är inte en person som bara dyker upp och börjar arbeta. Denne någon måste vara du. Många tänker kanske att det kommer att ordna sig ändå. Sedan fortsätter de med något annat eller tar sig vidare mot sin destination, om de befinner sig i trafiken. Det vill du väl inte att alla ska tänka, om du själv är skadad och behöver hjälp?

Att vara först på en olycksplats innebär för de flesta en helt ny typ av situation. Stressen ökar och självförtroendet blir urdåligt. Det är lätt att tro att man själv inte kan göra något. Det är fel! Alla kan bidra med något. Det du åstadkommer, kan vara det som gör skillnad. Även här handlar det om att förbereda sig. Samhället behöver mer medmänsklighet. Genom små och ganska enkla insatser från varje individ kan vi göra livet säkrare, bättre och längre för varandra.

Jag arbetar i en utsatt miljö, där ytterst få förstår vilka risker de utsätter mig och mina kolleger för. Inte många visar hänsyn mot oss, och med all säkerhet tänker ingen på vad som kan hända när som helst. Jag är även verksam inom ett område, där förberedelser och stresshantering kan innebära skillnaden mellan liv och död. Jag har varit först på många olycksplatser och fått se hur det ser ut.

Mina föreläsningar handlar om just detta. Stresshantering i pressade situationer. Förståelse för risker. Hur det ser ut på olycksplatsen innan räddningstjänsten nått fram. Vad man ställs inför och vad man utsätter andra för när man inte förstår/tar ansvar för sitt beteende.

Jag förmedlar en bild av verkligheten som få har upplevt. Jag ger handfasta råd om hur man kan hantera pressade situationer. Och mitt i allt detta berättar jag om en gripande och verklig olycka med omständigheter som i många fall saknar motstycke.

Lär dig hantera din stress! Inse vilka risker du kan utsätta dig själv och andra för genom ditt beteende och visa hänsyn! Ta ansvar och var den som kanske lyckas rädda någon annans liv! Du kan det. Alla kan göra något. Tillsammans är vi starka. Ensamma är vi svaga.

Nicklas Jansson
Föreläsare

Att resa är att utsätta sig för nya ljud, dofter och sedvänjor. Att resa är att lära sig att samma problem kan ha flera olika lösningar. I en tid då främlingsfientliga vindar blåser allt starkare är det viktigare än någonsin att vi prövar att se världen från olika håll. Men vi måste resa hållbarare, klokare, bättre.

I sin nya bok För den som reser är världen vacker vrider och vänder Per J Andersson på resandet som företeelse. Han talar med forskare och berättar om kända resenärer genom historien. 

Per vandrar i bergstrakter, genom storstadsbasarer och slumområden. Han åker buss i Indien och liftar genom Europa och upptäcker att det annorlunda och okända ibland känns skitjobbigt men snart ersätts osäkerheten av något annat: Resorna blir ett träningsläger i socialisering, där Per tampas med sina övertygelser om vad som är rätt och fel, gott och ont.

För den som reser är världen vacker är en hyllning till resandet och en underbar inspirationsbok där läsaren lär sig om allt ifrån dromomani, alltså ”sjuklig” drift att resa, till hur man ökar sin närvarokänsla i de nepalesiska bergen.

Per J Andersson
Talare

När jag den 9 april skriver det här blogginlägget har Sveriges två dygn tidigare drabbats av den första ”riktiga” terrorattacken. En 39-årig utvisningshotad uzbekisk man kapade en lastbil och körde den i hög fart 570 meter längs gågatan Drottninggatan i centrala Stockholm och mejade ner oskyldiga människor. Facit: 4 döda och 15 skadade.

Denna fasansfulla händelse visar hur sårbart Sverige är och att vi till etthundra procent aldrig kan skydda oss mot terrorattacker och människors hänsynslösa och oförutsägbara våldsdåd. Denna sårbarhet menar jag gör det ännu viktigare för oss medborgare att engagera oss, politiskt, socialt och mänskligt, att bilda opinion mot krafter som vill oss illa och göra oss själva medvetna om vilka hot vi dagligen är utsatta för oavsett om vi är medvetna om dem eller ej.   

Som journalist är jag djupt engagerad i dessa frågor. Jag skriver om dem varje dag på min egen blogg (elisabethoglund.se/blogg) och talar gärna om dem om människor vill lyssna.   

Mitt samhällsengagemang är obrutet trots att jag för sex år sedan drabbades av en svår sjukdom (cancer), varit döende och senare konvalescent i flera år men rest mig ur smärta, rädsla och ångest. Det är också erfarenheter jag gärna vill och kan dela med mig av.   

Som journalist med mer än 45 års erfarenhet anser jag mig vara insatt i de flesta frågor, från de rent mänskliga till de politiska. Bland oss journalister brukar man säga att ”forskare och experter kan mycket om lite men vi journalister kan lite om mycket”. Detta är faktiskt sant. Man kan som journalist aldrig bli till hundra procent expert – och bör inte bli det heller. Däremot har vi lärt oss att söka kunskap och fakta på de mest optimala sätten.   

Vad har jag då att erbjuda er som talare? Jo, ganska mycket. Mina erfarenheter och kunskaper sträcker sig från arbetsmarknadsfrågor, politik, nationalekonomi, inrikespolitik, djurskyddsfrågor, utrikespolitik, EU-frågor, Mellanöstern, amerikansk politik, idrott, konst, sjukvård, cancer, vargpolitik till litteratur, brott och straff och frågor kring livets djupaste mening.   

Det här låter förstås ambitiöst, för att inte säga skrytsamt, men jag kan utlova att jag alltid kommer väl förberedd till ett uppdrag, att jag alltid försöker vara påläst men också rolig och underhållande. Jag är nämligen övertygad om att folk lär sig mera och uppskattar en talare högre om han eller hon har humor och ett personligt engagemang.   

Jag har själv varit aktiv idrottskvinna (cykel) och jag kan en hel del om friidrott och längdskidåkning. Jag åtar mig gärna uppdrag som föredragshållare och konferencier i sådana sammanhang.   

Utrikespolitik ligger mig varmt om hjärtat. Som utrikeskorrespondent både i Bryssel, Washington och Mellanöstern har jag lärt mig att man aldrig kan lära känna sig själv och sitt eget land om man inte också känner till vår internationella omgivning. Allt hänger ihop och Sverige är i mångt och mycket en spegelbild av omvärlden.   

Det enda som jag klart ut säger att jag aldrig skulle vilja hålla ett föredrag om är kvantfysik, universums uppkomst och molekylärbiologi. Detta lämnar jag med varm hand till experter på dessa området. Allt annat känner jag är greppbart och går att läsa in.   Intet mänskligt är mig alltså främmande.   

Elisabet Höglund 
Journalist, författare, bloggare och konstnär

Byggandet i Sverige har successivt tappat kontakten med hantverket och går mot en allt större likriktning. Både till sin konstruktion och i sin arkitektoniska utformning. Denna utveckling har gått längre i Sverige än i många jämförbara länder som Schweiz, Danmark eller Norge. Trenden har stärkts av att vi i Sverige har stora företag på både konsult- och byggsidan. Många byggare har även satsat på upprepning i form typhus, prefabricering och husfabriker som en del av sin affärsidé.

Med bostadsbrist ökar pressen på att bygga snabbt och billigt.

Som arkitekt är det lätt att se problemen med utvecklingen. När de flesta byggbolag har färdiga manualer som bestämmer allt från golvmaterial till fasadutformning är det svårt att ge byggnaden en mänsklig skala och anpassa den till platsen. Följden blir ett likriktat arkitektoniskt uttryck över hela landet.

Men måste vi välja mellan rationalitet och hantverksmässighet, mellan detaljering i den mänskliga skalan och kostnadseffektivt byggande? Är monotoni och storskalighet en oundviklig följd av ett industrialiserat byggande?

I andra branscher har den industriella utvecklingen gått in i en mer dynamisk fas där produkter både kan masstillverkas och individanpassas. Exempelvis är en mobiltelefon uppbyggd på en masstillverkad plattform, men dess attraktivitet för köparen ligger i hur den kan individanpassas i form av gränssnitt, appar, fodral och hörlurar.

Kan en liknande utveckling vara möjlig inom byggbranschen?

Det finns två spännande vägar framåt som kan leda till ett nytt förhållningssätt till hantverk och detaljering i byggandet.

Dels finns en begynnande trend där de industriella byggprocesserna utvecklas till att inkorporera variation, detaljering och platsspecifika lösningar. Två tekniker som kan nämnas är CNC-frästa och 3D-utskriva byggnadsdelar. Med dessa metoder är det inte längre mer komplicerat att ha en varierad detaljering, möjligheterna är inbyggda i produktionsprocessen. Ett exempel Bearth-Deplazes projekt New Monte Rosa hut i Zermatt, Schweiz. Här har arkitekten använt sig av en CNC-fräs för att ta fram mönster i träkonstruktionen som ger byggnaden en unik karaktär och detaljering. I framtiden kan vi bli bättre på att utnyttja den teknik som finns tillgänglig och även inspireras av tillverkningsmodeller i andra branscher.

Ett annat spännande förhållningssätt är byggnadstyper där en rationell prefabricerad kärna förfinas med hantverksmässiga metoder. Det kan ske på en fabrik eller på byggarbetsplatsen. Vi provade det här i skala 1:1 i vårt projekt Öijareds hotell. Här består stommen av hotellrum som tillverkas på en fabrik i moduler. Dessa gavs sedan en unik beklädnad både interiört och exteriört med hjälp av hantverkskunnande och lokala material. Ett annat exempel är Colectivo Warehouse i Lissabon där det Portugisiska kontoret Village Yard byggt ett café och mötesplatser med hjälp av en stomme av containrar som sedan målats och detaljerats av konstnärer, hantverkare och boende i området. För att utveckla detta förhållningssätt måste vi bli bättre på att tillvara på kunskap. Dels den som finns i Sverige men även den stora kunskapsbank som kommer med invandringen från omvärlden, både i form av utomeuropeiska flyktingar och arbetskraftsinvandring från grannländer där hantverket har behållit en starkare roll än i Sverige. Utbyggda lärlingsprogram och arbetsmarknadsåtgärder kan vara viktiga åtgärder.

Detta innebär både nya utmaningar och möjligheter för arkitekten. Det krävs mod och innovationslust för att hitta nya lösningar. Jag vill uppmana branschen att använda sig av de rika möjligheter som finns i framtidens smarta industrialiserade byggande. För att behålla branschens relevans hos allmänheten och undvika historiska misstag behöver vi återupptäcka hantverket och den mänskliga skalan i vårt byggande.

Joakim Kaminsky
Föreläsare

Om självreflektion och vägen till din och organisationens framgång

Tillhör du de ledningsgrupper som tvingas konstatera att organisationen inte utvecklas som planerat? Känner du av det stundtals bristande förtroendet för ledningens förmåga att fatta rätt beslut och åstadkomma det som krävs för att utvecklingen ska vända och engagemanget för organisationens framtid skjuta i topp?

Då är du inte ensam. Men istället för att likt många av dagens ledare återigen behöva uppleva hur förväntningarna övergår i luttrat konstaterande av att det inte blev som tänkt kan du faktiskt vända blad. Från och med nu kan du tillhöra de där som faktiskt bryter gängse mönster och når de efterlängtade landvinningarna. Tänk att slippa fundera över kören av kritiska och ibland smått nedlåtande rösterna om ledningens oförmåga. Tänk dig att uppleva medvind, att du har organisationens öra och ja -- faktiskt även sympati.

Såklart låter det attraktivt men som arvtagare till ett tayloristiskt synsätt i rakt nedstigande led är varje framgångssaga förstås behäftad med vissa utmaningar. Att under åratal ha åtnjutit personlig framgång och bekräftelse på beteenden som i nytt ljus visar sig hindra önskad utveckling kan ge vissa utmaningar på ett personligt plan.

Så vad kan vi egentligen kräva av dig vännen?

Nå, nu ska ju musik byggas utav glädje! Så varför hänga läpp och inte istället börja se de konkreta möjligheterna till förbättring. De är förmodligen mer tillgängliga och nåbara redan i ett fosterstadium av systemförståelse och insikt än du kan ana.

På vilket sätt behöver då gamla tankar twistas om i nya banor?

Tja, en god start är ju att reflektera över hur det egna sättet att styra gärna faller tillbaka i ren kontroll av medarbetarna och deras prestationer. Det lamslår inte bara engagemang och kreativitet hos de drabbade medarbetarna. Det blockerar också det kontinuerliga lärande som utan tvekan annars skulle leda till en rad goda insikter. Insikter som skulle gagna inte bara kunder/brukare och medarbetare utan även verksamhetens resurs-/flödeseffektivitet samt resultat i ekonomiska termer.

Väl så lite uthållighet i stöd och uppmuntran till små framåtsträvande initiativ där det på alla sätt är tillåtet att misslyckas utgör en del av formeln. Alltså en atmosfär där små felskär betraktas som en del i ett det kontinuerliga lärandet. På så vis upprätthålls kreativitet och engagemang för verksamhetens framåtskridande över tid.

Niklas Ansgariusson
Föreläsare

Vi har ett samhälle och en livsstil som kräver mycket av oss. De stressrelaterade sjukskrivningarna fortsätter att öka stort och allt fler går in i den berömda väggen. Debatten handlar ofta om hur man ska känna igen riskbeteende, symtom och hur fungerande rehabilitering ska se ut. Jag saknar fokus på förebyggande åtgärder. Det finns mycket vi kan göra för att hjälpa våra hjärnor att navigera bättre i den brusande vardag många upplever. Det skulle innebära en stora samhälls- och arbetsgivarbesparingar. Det skulle också minska ett plågsamt lidande. 

Jag sprang rakt in i en utmattningsdepression för ett tiotal år sedan och får ofta frågan vad andra kunde gjort för att hindra mig. Väldigt lite, är mitt svar. Jag trodde, som så många andra, att jag hade koll, att jag hade ork och energi för allt. Jag var en riktig ”doer” som levererade i tid och jag hade roligt. Så inte kunde det vara någon fara för mig! De som höjde varnande röster negligerade jag, de väckte mest irritation. 

Insikten om vad jag själv kunde gjort kom för sent för att hjälpa mig själv. Det är helt naturligt, inget som ska skam- eller skuldbeläggas. Det är inte lätt att förstå hur vi fungerar. Att hjärnan blir utmattad, till och med skadad, av att ständigt ha alltför många bollar i luften. Att brist på pauser är oerhört kostsamt i längden. Att ett stort inflöde av information och ständiga sinnesintryck faktiskt tröttar ut hjärnan. Det var kunskap jag inte hade. Många av de jag hjälpt under senare år har inte heller haft den kunskapen. När de fått praktisk förståelse kan de agera annorlunda. 

I den bästa av världar skulle ”de som bestämmer” ha lärt sig mer för att förebygga utmattning och depressioner till följd av stress, och blivit bättre på att agera ändamålsenligt. Tyvärr upplever jag inte att det är så. 

Ska vi då vänta på att samhället agerar och under tiden fortsätta att bli sjuka i vår vilja att göra bra ifrån oss? Eller ska vi ta makten i egna händer? (Och förresten, vad är ”samhället” om inte just alla vi som bor och verkar i det)? 

I väntan på att de tunga aktörerna drar åt samma håll och fattar de stora omvälvande besluten kan vi själva ta små steg som hjälper oss att minska vår vardagsstress, utan att behöva förändra hela vår livssituation vilket ofta blir fallet efter en lång stressrelaterad sjukskrivning. Idag finns det oerhört mycket kunskap om vår hjärna och dess roll i stressen. Vi kan använda den forskningsbaserade kunskapen och agera på ett sätt i vardagen så att vi minskar hjärnans stressrespons med fortsatt hög prestationsnivå och utan att det ska kosta vårt välmående. En ekvation som är fantastiskt givande, och möjlig, att få ihop. 

Det innebär till exempel att ge hjärnan bättre struktur över (arbets)dagen, ge den stunder med fokus, lägga lite tid på pauser, agera på ett socialt hjärnvänligt sätt och att ge kroppen tid för den typ av träning som påverkar våra mentala förmågor och minskar flödet att stresshormon. 

Naturligtvis är det toppen om man gör detta i grupp, det kan vara tufft att genomföra ensam, även om det går. På en arbetsplats där man gemensamt jobbar för att skapa en mentalt ergonomisk arbetsmiljö får majoriteten större förståelse för hur olika företeelser påverkar såväl individen som gruppen. Där kan man hjälpas åt, stötta och påminna varandra om att verka för en sund organisatorisk och social arbetsmiljö. I en sådan miljö behöver ingen hamna i riskzonen, bli utpekad och utsatt för särskilda åtgärder. Det är hållbart på riktigt! 

Några tips på åtgärder i vardagen för en mentalt ergonomisk arbetsmiljö: 

• Bestäm på morgonen vilka tre saker som verkligen är viktiga att göra just idag - och gör dem! 
• Se till att fokusera på en ska i taget några stunder varje dag. 
• Stanna upp och ta tre djupa och medvetna andetag då och då under dagen. Se till att verkligen andas ut. 
• Ge din hjärna vila från mobil information då och då, t. ex. på bussen eller när du köar. 

Anneli Godman
Stesscoach, föreläsare, coach och skribent inom Mental Ergonomi, verkar för att skapa utrymme för både prestation och välmående. Utan den negativa stressen!

Oron för framtiden och ältandet av det förgångna skapar irrationell rädsla som förvandlar arbetsplatsen till en dokusåpa. Utifrån egna erfarenheter som utbränd ung entreprenör, ordinerar Emanuel Nilsson ökad medveten närvaro i arbetslivet.

Avsaknad av närvaro och medvetenhet i nuet är vår tids största utmaning på såväl individ- som organisations-, nations- och mänsklighetsnivå. Det påverkar både vår hälsa och vårt sätt att förhålla oss till omvärlden.

Efterlängtad känsla av flow

På individnivå oroar vi oss för framtiden eller ältar och tuggar det som redan varit – samtidigt som de flesta innerst inne skulle vilja vara i nuet. Du vet den där känslan av ”flow” eller närvaro som ett intresse eller extremsport kan skapa. Eller som när människor samlas och allt annat försvinner i en känsla av att enbart nuet existerar.

Eftersom vi människor samverkar på olika sätt, så skapar detta förstås även problem i arbetslivet. Företag och organisationer som består av icke-närvarande medarbetare, icke-närvarande chefer, styrelser, ägare och politiker resulterar i slutändan i stress, utmattning och psykisk ohälsa.

Min övertygelse är att ju fler människor som är medvetet närvarande på en arbetsplats, desto större och mer hållbar utveckling kan ske.

Mer dokusåpa än arbetsplats

När oron för framtiden och ältandet av det förgångna skapar för mycket rädsla och stress, hamnar vi i en respons som handlar mer om vår egen överlevnad än något annat. Kroppen prioriterar inte hjärnan, utan ger i stället mer syre och blod till musklerna. Definitivt en omodern respons – men det är dessvärre så vi fungerar.

Rädsla och stress får oss att bli irrationella. Vi ignorerar relevanta fakta och fastnar i maktkamper med kollegor. Vi strider verbalt, går till försvar för våra åsiktspositioner och förvandlar arbetsplatsen till en dokusåpa.

När vi i stället tränar och vänjer oss vid att vara i nuet genom att fokusera på vår andning, våra sinnesintryck och det som verkligen händer här och nu – då blir vi mindre oroliga och får mer energi till viktigare saker. Då kan vi fokusera mer på kreativitet, vänlighet och medmänsklighet.

Det möjliggör att se våra kollegor, chefer, ledare, familjemedlemmar – ja egentligen allting! – i ett helt annat ljus. Vi hamnar i en känsla av acceptans för det som är. Och från den acceptansen och närvaron kommer en sund drivkraft att vara den skillnad vi vill se i vår omgivning.

En grannlaga uppgift

Men även om det går att hitta konkreta metoder och specifika vägar till välmående individer och organisationer utifrån ökad medvetenhet i nuet, gör det knappast enkelt! Jag vet inte hur många gånger jag måste påminna mig själv om att vara mer närvarande. Okomplicerat, ja. Enkelt, nej.

I stället för att spendera större delen av livet i framtiden eller i det förgångna borde grundfokus ligga i nuet. Sedan kan vi avvika därifrån vid behov och använda framtiden när vi planerar, prioriterar eller på andra sätt behöver det. Samma sak gäller för det som redan varit: vi kan plocka fram erfarenheterna när vi så behöver.

Många i vårt samhälle mår idag dåligt. Jag ser vilken transformation som skett i både mitt eget och många andra människors liv på grund av utbrändhet och andra utmaningar.

Kanske måste många först genomgå smärta för att vi alla ska vakna upp ur springandet i ekorrhjulet. Kanske är det som Albert Einstein så genialt ska ha sagt: ”We can not solve our problems with the same level of thinking that created them”.

Författare: Emanuel Nilsson

För att lyckas med en transformation behöver vi hjälp att ta till oss helt nya perspektiv.

I exemplet med Kodak behövde de hjälp med att först se digitalkamerans och sedemera mobilkamerans potentiella betydelse. De hade också behövt en lätt omskakning kring sin egen roll i det som händer. Sannolikt behövde de också haft en bättre förståelse för vad den nya världen hade att erbjuda i form av nya spelregler.

Som företag behövs också modet att våga börja laborera, testa, utforska och experimentera. Att låta utforskandet vägleda snarare än att ha allt klart från början. I utforskandet har vi möjlighet att börja skifta föreställningsvärld - det vill säga förändra hur vi ser på världen, anta nya värderingar, nya beteenden och ett nytt sätt att agera. Vilket i sin tur gör det lättare att släppa det gamla, eller åtminstone att göra både det gamla och det nya samtidigt.

Flera företag jobbar idag med olika initiativ i syfte att transformera snarare än att förändra sin affär. Unilever pratar om att ha en “bifocal lens”, att ha fokus på befintlig affär och en drastiskt annorlunda affär samtidigt. Eon har etablerat en egen fristående organisation som inte är rotad i det gamla utan fri att utforska helt nya affärer och affärsmodeller. Ett tredje företag har en särskild, till VD direktrapporterande enhet, som har till uppgift att hitta modeller som undergräver deras nuvarande affär och affärsmodell.

I ett paradigmskifte krävs ofta ett dubbelt fokus för att vara fortsatt framgångsrik - både fokus på vår nuvarande affär, förutsatt att den är lönsam, och ett parallellt utforskande av det mer radikalt annorlunda och det nya.

Vi behöver också förstå att vi inte kan titta i backspegeln (på Industrivärlden – den jag benämner Världen 3.0) för att hämta råd kring hur vi ska agera framåt, för framtiden har helt nya förutsättningar och spelregler än tidigare.

För att bättre kunna navigera i detta paradigmskifte är det också viktigt att förstå några av de förutsättningar som gäller för att transformation ska kunna ske:

• Företagsledningen behöver stå helhjärtat bakom satsningen. Det nya kommer inte att vara lika lönsamt från början som vår ’core business’ (betänk adoptionskurvan) – insikt och tålamod krävs. 
• Transformation är en personlig företeelse och händer inom oss såsom enskilda individer, ledning och anställda - inte ‘organisationer’ eller ‘affärer’. Organisationer eller affärer förändras för att vi människor – och vårt beteende – förändras. 
• För att affärer och organisationer ska kunna transformeras krävs att människorna som jobbar i organisationen erbjuds rätt förutsättningar för att kunna tänka och agera annorlunda.
• Vi som guidar transformationen kan bara skapa förutsättningar för den, men vi kan inte aktivt tvinga någon att transformeras såsom på en order. 
• Bäst förutsättningar skapas genom lek, lust och framtidstro snarare än rädsla och hot.

Sådana genomgripande förändringar kan såklart upplevas som smärtsamma, beroende på grad och angreppssätt, men det behöver inte göra det. När vi över tid förändrat hela vårt sätt att leva, prioritera, handla, träna och göra bankaffärer över våra smarta telefoner, så tror jag inte någon som transformerats uppfattat det som smärtsamt. Men att tvingas överge sådant vi trott om världen och ytterst oss själva är mer ofta än sällan en resa som kräver en erfaren handledare eller guide längs vägen som underlättar (faciliterar) processen och som till och med kan göra den lustfylld.

Slutligen behöver vi tillit. Vi behöver både lita på att resan tar oss framåt OCH på att skiftet in i den nya spännande världen är möjlig.

Allt du behöver göra är att tro det.

Författare: Katarina Cornelius

Om man förr i tiden anställde starka armar och axlar, så är det nuförtiden det som sitter mellan axlarna som är det värdeskapande elementet. Förr var medarbetarna bärare av järn, stål och trä – i dag är de kunskaps- och värdebärare. Ett grundläggande problem är att de flesta chefer (som oftast är män och i genomsnitt rätt gamla) har fått utbildning och träning i att leda och driva processer, men väldigt lite träning i att leda och driva mänsklig utveckling. Faktum är att många chefer arbetar med sina medarbetare som om de vore maskiner, men de är komplexa system av information, kunskap, tankar och inte minst känslor. 

Den mänskliga hjärnan är ingen dator som kan programmeras av någon utifrån, hur gärna vi än vill tro det. Den behöver inre motivation, och inre motivation kommer ju som namnet antyder inifrån. Inre motivation får sin näring av förståelse för helheten (människohjärnan söker hela tiden mönster och sammanhang), känslan av delaktighet (vi är flockdjur och bekräftar oss själva genom andra) och upplevelsen av meningsfullhet (vi vill ha ett syfte som är större än att bara tjäna pengar).

Det kanske kommer som en överraskning för många, men människan är ingen mekanisk konstruktion, hon är faktiskt en kemisk konstruktion!

Vi går igång på dopamin, belöningssystemets sköna uppåttjack, som får oss att bli entusiastiska, upprymda och målinriktade. Varje gång vi går i mål med en uppgift, vare sig det handlar om att fälla en antilop, bocka av något på att göra-listan, lämna in kvartalsrapporten eller googla fram hur gammal Lill-Babs egentligen är, så belönas vi med en inre dusch av denna välbehagets drog i hjärnan. Vilket gör att vi fortsätter att sätta upp mål, för att få känna målgångens berusning.

Nästa kemiska substans som driver oss framåt är serotonin, som hjälper oss att balansera våra känslor och ger oss livslust och framtidstro, och som vi får som belöning när vi gjort något som andra i vår grupp tycker är bra. När andra ser och uppmärksammar vår arbetsinsats och vi får känna oss värdefulla och viktiga för gruppen, och faktiskt lite stolta, då får hjärnan en rejäl genomsköljning av serotonin och vi mår som prinsar och prinsessor. Serotoninet är bekräftelsens drog, och vi är omättliga när det gäller känslan av att ha betydelse för andra.

Den tredje kemikalien som vi är så beroende av är oxytocin, vår sociala drog, som gör att vi dras till sammanhang där vi känner oss trygga. Oxytocinet minskar stress-hormonerna, sänker pulsen och blodtrycket och gör oss lugna och harmoniska. Det flödar i vårt blodsystem när vi får en kram men också när vi befinner oss tillsammans med andra som vi känner gemenskap med, till exempel när vi sitter ner tillsammans på jobbet och upplever att vi tillhör något större än oss själva.

Utan de här kemiska belöningssubstanserna skulle vi antagligen inte ens kliva ur sängen på morgnarna, så kan du bli den som langar de här drogerna till dina medarbetare har du kommit långt i ditt ledarskap.

Författare: Tommy Lundberg