Den vitmålade gamla kökssoffan står i mitt kök. Bakom den på väggen slingrar sig vita syrenen upp på den exklusiva tapeten. Tapeten är noga utvald till just det här köket som vi renoverade för sex år sedan. På väggen ovanför soffan hänger en oval spegel med en sirlig vacker ram. I spegeln ser man kristallkronan som hänger från taket. Ett ljust kök inrett med kärlek på ett gammaldags sätt som passar huset. Ur den svarta vedspisen sprakar det och i köket sprider det sig en härlig värme. Barnen som springer i köket skrattar, skriker och stojar och är som barn är mest. De är inte rädda. Inte som jag var.

Det var sent på kvällen. Mamma hade väckt mig och sa att det var dags att åka. Vi kunde inte vara kvar hemma. Jag förstod att det var allvarligt den här gången. Pappa satt på den blå köksoffan där han alltid satt med ölen på bordet. Men han hade också tagit fram bultpistolen. Han sa att han skulle ta sitt liv ikväll. Mamma bönade och bad. Han började att hota att han skulle döda henne också om vi inte åkte. Han provsköt två hål i köksbordet. Jag sprang upp och hämtade en torkad ros och sa hej då till pappa. Jag minns inte om han svarade. Sedan gick jag ut i bilen till min syster. Sedan såg jag honom aldrig mer.

Köksoffan stod kvar på samma ställe. På väggen hängde pappas jobbkläder kvar länge. Vi ville inte ta bort dem. Till våren blommade syrenen utanför fönstret som vanligt. Gräset växte.
Blommorna blommade. Men inget blev som vanligt igen....

Efter ett trauma rullar världen på som vanligt men jag fastnade. Fastnade i ett inre kaos och sorg.
En panik och ångest växte sig starkare och starkare då det stod klart att pappa hade lämnat oss. Lämnat mig. Vi var inte värda nog att kämpa för. Jag var inte värd att kämpa för.

När man lever med föräldrar som missbrukar är det vanligt att man som barn känner att varför kämpar de inte mer för mig? Varför väljer man alkoholen istället för sin familj? Och i mitt fall trodde min pappa att livet utan honom skulle bli lättare för oss om han inte fanns. Och visst behövde vi inte leva med en ständig rädsla, eller att han spenderade alla våra pengar på alkohol. Men jag förlorade ändå min pappa. Den personen här i världen som alltid ska finnas där för för sitt barn.

Som tur är hade jag min mamma som fanns där för alla oss fem barn. Hon gjorde så att vi överlevde. Att saker och ting blev normalt igen. Trots detta levde jag resterande av min uppväxt med enorm ångest och depressioner.

Köksoffan står nu i mitt kök. I vårt egna hus. På min egen gård. Jag har råd att köpa de saker vi behöver. Jag lever ett ganska vanligt Svensson liv. Det var det jag drömde om när jag var liten. Att vara vanlig. Att vara som alla andra. I det stora hela är jag som alla andra, fast att jag bär på min ryggsäck med allt jag varit med om. Den var förut väldigt tung. Men nu har sorg och ångest istället blivit verktyg som jag kan hjälpa andra med.
Ödmjukhet och förståelse finns i ryggsäcken .

Jag önskar jag hade fått lyssna på en föreläsning som min när jag var tonåring. Jag önskar att man hade pratat om självmord. Om hur det kan vara när en familjemedlem tar sitt liv. I dag kan jag sitta på min kökssoffa utan sorg, utan ångest och vara glad över vägen jag har gått.

Molly Marmander Talare och inspiratör.