Under många år har jag tillåtit andra att styra. 

Anpassat mig. Hållit med fast jag tyckt tvärt emot. Förställt mig. Sagt ja fast jag menat nej. Av rädsla att inte få höra till, inte vara älskad. Och jag ville inte såra.

Detta var för mig följder av att växa upp i en dysfunktionell miljö.

I min barndom i en alkoholistfamilj lärde jag mig att känna in de vuxnas känslor och anpassa mig därefter. Jag kan inte skylla på någon. Ansvaret att förändra är mitt.

Vägen har varit lång. Jag har mött precis de människor jag behövde för att bli medveten. Människor som jag ser som ”utsända” nu efteråt. Det är när det gör tillräckligt ont som vi söker hjälp.

Jag kunde så småningom med hjälp skala bort mitt behov av att vara till lags.

Vi som lider av medberoende behöver lära oss hur vi kan börja sätta oss själva först. Ingen av oss kan vara en bra lärare, chef eller förälder om vi inte tar hand om oss själva.

När gjorde du senast någonting för din egen skull?

Vad behöver du av människorna nära dig?

Vad är det du gör för att du tror att du måste fast du inte vill?   

Eva Åström
Talare