Minns du hur morsan kom vinglande genom hallen i sin jävla felknäppta blus? Med läppstift över halva ansiktet. Minns du farsan på sidlinjen under din första match i juniorlaget? Hur full han var, och att han skrek på domaren så han fick lämna planen? Farsan alltså.

Minns du när du gick upp mitt i natten och drog ut kökslådan med alla knivarna, bar ner dem i källaren, där du gömde allihop bakom ett gammalt vinterdäck? För du var säker på att om du inte gjorde det, skulle ingen vakna i morgon.   

Minns du hur du skrek könsord till alla? I femman. De trodde du var förbannad, men såg inte din förtvivlan. Förstod inte att du var en soldat mitt i ett krig, där du drog fiendens eldgivning till dig, så att de andra – din familj – kunde gå fria. 

Ingen såg vilken hjälte du egentligen var. Vilken tur att du inte fick någon diagnos. Minns du hur du torkade andras tårar för att slippa se dina egna? Minns du alla skämten du drog, och fick skratt som presenter, men skitsnack och blickar som sa att du var knäpp, bakom din rygg?

Minns du ensamheten? Hur till och med lärare du haft i flera år ständigt glömde ditt namn. Och hur skönt det kändes ändå, att vara bortom allas medvetande på något sätt. Klart du minns allt det där.

Men se på dig nu. Du har hoppat av tåget som färdades i riktning mot helvetet för generationer i din familj. Du har lagt ut ny räls och åker åt ett annat håll. Även om du inte skriker så mycket längre, tar du ingen skit. Du tröstar och hjälper fortfarande, men inte på bekostnad av dig själv. Du är otroligt rolig, men inte för att du är rädd för allvar. Du kan verkligen försvinna in i dig själv. Men DU väljer när du ska göra det.   

Det är inte rädslan som bestämmer. Ingen glömmer ditt namn. Du har tagit din plats i världen. Du är en hjälte. Det har du alltid varit.   

Boka en föreläsning med mig så får du veta mer.   

Börje Dahl
Talare