Jag tänker på djävulsdansen. Den som anhöriga, vänner och arbetskamrater virvlar runt i, till följd av sina eviga och hopplösa försök att ”bota” den som dricker, drogar eller spelar bort sig själv.

Jag tänker på hur tusen och åter tusen människor sakta dansar sig in i de gigantiska hissar där de beroende redan finns – hur de färdas ner mot samma mörker. Tillsammans. Drivna av sina fruktlösa ambitioner att rädda den andre blir de en del av problemet, istället för en del av lösningen. De ljuger för hens skull, mörkar, tar på sig skuld, invaderas av skam, förminskar konsekvenser, och möjliggör omedvetet på så sätt fortsatt supande, knarkande, spelande... 

Jag tänker på dig som lever med henne, vars drickande för många år sedan slog sönder er kärlek. Hur du ringer och sjukskriver henne med motiveringen att hon har fått influensa. Jag tänker på dig vars son nu är 22, och som har knarkat sedan han var 13. Hur du ger honom pengar till mat som går till knark. 

Jag tänker på dig, flickvännen till honom som använder alla pengar och all vaken tid åt cannabis. Hur du tar hand om honom när han är paranoid och inte vågar gå ut på dagarna. Jag tänker på dig, arbetskamraten som, för vilken gång i ordningen har du för länge sedan glömt, gömmer undan din kompis i kopieringsrummet när hon luktar gammal fylla och är rädd för att chefen ska upptäcka det.

Jag tänker på hur en förändring kan ta sin början hos den beroende först när ni tar ett steg tillbaka och börjar ställa krav i stället för att ”ställa upp”. Det är lätt att säga. Mycket svårt att göra.    

Det handlar inte om rätt eller fel. Det handlar om att snälla, fina och kärleksfulla människor som ni behöver hitta radikalt annorlunda sätt att hjälpa. Det handlar om att förstå att det ibland är en större kärlek, vänskap, solidaritet att stänga dörren, i stället för att öppna den igen och igen.

Det är först när du som ringer och sjukskriver henne berättar sanningen om drickandet för hennes chef, som hon får en verklig chans att börja ta tillbaka sitt liv, först när mamman stänger dörren för sin son, flickvännen gör slut och arbetskamraten vågar säga som det är på jobbet. Först då kan de som lider av den förnekelsens sjukdom som beroendet är, få chansen att bli de människor som de önskar att de vore. Först då kan du själv komma till ro, sluta kämpa varje sekund och börja ta hand om dig själv i stället. Först då...   

Boka en föreläsning med mig så får du veta mer.   

Börje Dahl
Talare