En föreläsning i kommunikation. Hm… Egentligen skulle det kunna vara det mest vida begrepp som finns. För egentligen är ju allt kommunikation. Allt som involverar fler än en person i alla fall. Kommunikation kan handla om färger, material, bilder, ljud, musik, bokstäver, ord, kroppsspråk… I värsta fall till och med om buss- eller tågtrafik. Det kan bli en lång föreläsning.

Det kräver således en schysst paketering, det här.

– Du föreläser i kommunikation, alltså. Okeeeej. (Och så hörs såklart det osynliga frågetecknet i slutet.)

– Ja. Jag föreläser om hur kommunikation påverkar våra relationer. På jobbet och på fritiden och överallt. Alltså om faktorer som har med trivsel, välmående och effektivitet att göra. Det där som ibland gör att vi upplever en situation som trögjobbad, trasslig och tjurig. Eller som gör att det flyter på och är kul, för all del. Det är det som är min vinkel.

En avgränsning börjar ta form. Vi närmar oss. Fast nu vaknar ofta nyfikenheten kring min bakgrund. Vem har the guts att kalla sig expert inom detta oändliga och åter oändliga ämne: Vadan har väl jag gjort för att förtjäna detta förtroende?

Egentligen började jag bygga kunskapskapital långt innan mina studieskulder växte på hög. Långt innan universitetsexamen i kommunikation. Långt innan plugg i marknadsföring, ledarskap och förändringsledning. Egentligen vaknade mitt intresse för kommunikation i samma stund som jag begrep att mina föräldrar gav mig mat när de hörde min gråt, och senare när jag lärde mig hålla i en penna. Intresset forslade mig vidare, och efter 17 års arbete med kommunikation i olika former, börjar jag begripa vad det är som driver mig.

Under skoltiden slukade underhållning i olika former en väsentlig del av min tid. Noveller, teaterpjäser och stand-up-comedy-uppträdanden inför julpyntad släkt utvecklades med tiden till mer omfattande projekt såsom långfilmsidéer och romaner. Men allt det där är bara produkter. Output från min vilda fantasi. Förvisso livsnödvändigt för mig, men den stora gåtan, den som aldrig slutar fascinera mig, är faktiskt inte vad som händer hos mig när jag skapar mina storverk. För det vet jag.
Frågan är vad som händer hos dig.

För det spelar ingen roll hur vackert jag skriver, hur lustigt, förbannat, surt, ironiskt eller hur älskvärt jag uttrycker mig. Hur tydligt. Om vi inte har fått, eller skapat förutsättningar att förstå varandra så vrålar vi ut i tomma intet. Om vi inte har gemensamma mål, avsikter, ramar, förhållningssätt kommer vi famla. Ibland pricka rätt. Ibland skjuta ack så hårt, men fortfarande långt utanför mål. 

Med risk för det uppenbara: Om jag pratar franska och du bara kan ryska så… Kanske mer relevant: Om jag inte vet vilka mål vi har med vårt gemensamma arbete – hur kan jag leverera det du vill ha? Och hur kan du göra mig nöjd? 

Om jag inte har beskrivit mina förväntningar med den gemensamma resan till alperna – hur vet jag att jag inte kommer tillbringa veckan med att åka ensam i liften, medan du får förkovra dig i spa-aktiviteterna alldeles själv. Väl spenderade pengar och tid? Eller?

När du knyter din näve i fickan och tänker att om du svarar på mail under min presentation, så är mitt arbete helt ogjort. Då tänker jag att jag är allt en riktigt bra en, som fixar att gå på möte och jobba samtidigt. Det måste ju alla tjäna på! Situationerna bäddar för irritation och slöseri med både tid och pengar. Och ni känner igen er. 

För många gånger är det så. Då handlar kommunikation om det vi inte säger. Kanske för att vi inte vill skriva folk på näsan. Inte vara fyrkantiga. Tråkiga. Vi vill inte kväva arbetsglädjen. Och inte ska vi väl förutsätta att folk saknar sunt förnuft? De begriper väl vad de behöver göra, och hur och när och framför allt varför! 

Det verkar trist att vara fyrkantig, det håller jag med om, fast motsatsen är knivig. För om vi aldrig talar om hur vi vill ha det. Om vi aldrig vågar beskriva vilka förväntningar vi har på varandra, krävs en helt annan talang, nämligen tankeläsning. Och om den superkraften, mina vänner, finns det ingen föreläsning, så vitt jag vet. 

Men det finns sätt att få kommunikationen att lira med oss istället för mot oss. Och att synliggöra de där fällorna, tidstjuvarna och glädjedödarna. Det är precis det som är min drivkraft. 

Där börjar min föreläsning. 

Johanna Ericson
Talare