Varje gång folk ser mig på stan får de ett leende på läpparna. Ibland tror de att de känner mig och säger ”Ursäkta jag trodde du var någon jag kände”. Sedan kommer de på att det är ”jag”. Ibland kör de också ”dubbeltitten”. Först tittar de en gång och sedan tittar de bort för att snabbt titta igen. 

Jag gör nog likadant när jag ser en ”kändis”. En annan sak jag har upplevt är att när två relativt kända människor känner igen varandra uppstår en duell. Vem ska hälsa först eller ska man överhuvudtaget hälsa?

Häromdagen skulle jag flyga från Bromma till Göteborg, när Jonas Gardell trängde sig före i kön. Jag lät honom gå framför mig och tvekade om jag skulle hälsa. Känner Jonas igen mig eller blir det bara pinsamt? Han hade mössan långt ner så han blev lite inkognito. Han ville nog vara anonym, så jag sade ingenting.  I efterhand känner jag att jag skulle ha hälsat, men den som hälsar först har förlorat duellen. 

Här i kalla Norden verkar vi ha svårt att hälsa på varandra. Jag försöker alltid heja på folk. När jag är ute och löptränar i motionsspåret här i Mölnlycke säger jag alltid hej (om jag inte är för trött vill säga). Folk tittar i vanliga fall bara rätt fram och blir lite nervösa om någon tilltalar dem. Samma sak händer i hissar och på gymmet. Jag begriper inte riktigt varför. Ett kort hej eller god morgon behöver inte betyda att du ska berätta om hela ditt liv.

Varför tar jag då upp det här? Jo, därför att om du föregår med gott exempel påverkar du din omgivning i positiv riktning. Människor omkring dig blir sedda och framförallt handlar det om något som kallas spegling. Om du går omkring med ett leende på läpparna påverkar du andra omkring dig att känna samma känsla som du. 

När det gäller mig blir människor oftast glada när de ser mig, inte bara för att jag alltid försöker vara positiv, utan för att de har ett trevligt minne av fotbolls-VM -94. Många vet precis var de var under matcherna, framförallt under straffarna mot Rumänien. Jag kan svara på frågorna om hur det kändes hur många gånger som helst. Tänk vad skönt det är att få göra en annan människa glad bara genom att hälsa eller prata med hen.

Jag säger som Pekka Langer (som vi lite äldre vet vem det är): ”Gör en människa glad varje dag, om det så bara är du själv.” Många frågar mig också vad jag gör nu för tiden. Tänk, jag har varit ute och föreläst sedan jag slutade med fotbollen 1999. Herregud det är 18 år sedan. Tiden bara flyger iväg.

Jag och brorsan Andreas har också startat ett företag som hjälper föreningar och skolklasser ekonomiskt genom att de kan sälja exempelvis kalsonger, trosor, strumpor, träningskläder och hemtextil. Ni får gärna kolla vår hemsida www.ravelli.se eller följa oss på www.facebook.com/ravelliab

Förra året gav vi tillbaka ca 6 miljoner till de som sålde våra produkter. Det kostar ju en del att åka på cuper eller skolresor och där hjälper vi gärna till. Ungdomarna lär sig att man måste jobba för att få utdelning. De får lära sig att ingenting är gratis.

Det är roligt att få arbeta tillsammans med min tvillingbror igen. Sedan Andreas slutade i Blåvitt 1989 har vi varit skilda åt, han i Växjö och jag i Mölnlycke. Vi spelade tillsammans i Öster IF från pojklagen 1969 till 1987.

Jag blev ordinarie i A-laget 1980 och på den tiden hade man arbete vid sidan om. Jag jobbade som säljare och besökte bl.a. pappersbruk, kärnkraftverk och tillverkningsindustri. Jag jobbade från 8–15, och från 16–18 tränade jag fotboll. På onsdagar var man ledig och kunde jobba hela dagen.

Vi tränade bara fyra pass i veckan. Det gör division 3-lag nu för tiden.

När jag berättar det för dagens ungdomar tror de inte på mig: ”Spelade du i Allsvenskan och i landslaget och jobbade samtidigt? Nej, det tror jag inte på!” Det var först när jag som 29-åring gick till Blåvitt som jag blev proffs. Frågan ställs då hur det kändes att sluta med fotbollen. Vad ska du göra sedan?

Många av oss har säkert känt samma känsla av obehag. Jag har ställt denna fråga många gånger när jag har föreläst: ”Gillar ni förändringar?” Åhörarna svarar ofta JA. De som säger att förändringar är enkla talar inte sanning. Vi människor vill känna trygghet. Det är svårt att öppna dörren till det okända. Du kanske inte trivs på ditt jobb. Du har blivit permitterad. Företaget har kanske lagts ner. En sak vet jag bestämt efter alla dessa år: Om du har en positiv syn på dig själv och på din framtid löser det sig alltid.

Om man frågar framgångsrika människor varför de har lyckats, handlar det inte bara om hur mycket de har tränat eller genetik, utan om MÅLBILDER. De ser alltid möjligheter. De ser sig själva som framgångsrika. Det var antingen Björn Ferry eller Gunde Svan som sade: ”Jag har tränat på att gå upp på prispallen för att ta emot OS-guldet”. Själv har jag också haft den känslan, nu på senare år när jag vann Mästarnas Mästare. 

Försök alltid att se dig själv som vinnare, att du står längst upp på pallen med medaljen hängande om halsen, medan du lyssnar på nationalsången. Det är det som kallas vinnarskalle!

Som avslutning: 

Thomas Ravelli
Talare