För ett tag sedan råkade jag höra två personer samtala om uppmuntran; hur trevligt det var att få och viktigt det var att ge. Till min förvåning hör jag sedan den ena personen utbrista:

– Ja, tänk så härligt för människor som är uppmuntrande! Vilken gåva!

Alltså – tänkte hon verkligen rätt här? Uttryckt på det här sättet fick uppmuntran karaktären av medfödd egenskap. Stämmer det verkligen?

Jag vill alldeles bestämt svara NEJ på den frågan. Detta är INTE en medfödd egenskap, som man har eller inte har. Uppmuntran och uppskattning är ett förhållningssätt. Något att ta till sig och sedan träna på.

Att säga att förmågan att uppmuntra är ett personligt och medfött drag är ungefär detsamma som att säga att man är född kritisk! En speciell gåva att upptäcka fel och brister hos sin omgivning. Ni hör ju själva – det stämmer inte!

Även om det lät helt fel, när jag hörde kvinnan lägga fram sin teori om att vissa är födda till att uppmuntra, så tror jag ändå att hon inte är ensam om sin slutsats; ” Jag är ingen uppmuntrande person.”

Varför drar vi oss för att uppmuntra och uppskatta andra?

För de flesta av oss är det lättare att peka på det som är fel än det som är bra; det tror jag att vi är många som kan känna igen oss i. 

En anledning till att vi inte uppmuntrar andra kan vara att ingen uppmuntrar oss. Ingen egentlig orsak att själv inte uppskatta andra, om än mänskligt och förståeligt. Men förhållningssättet att inte uppmuntra andra kan också i sig själv göra att andra drar sig för att säga något uppskattande till dig. Om du strävar efter att uppmuntra andra, så är chansen stor att du också får uppskattning och värme tillbaka. Om du inte skulle få det, är det nog så att den människan kanske var den som allra mest behövde värmen från din uppskattning, eftersom hon inte orkade bjuda tillbaka.

Ett annat skäl till att du drar dig för att uppmuntra andra kan vara att du bedömer den som du skulle vilja säga något uppskattande till som skyhögt över dig i kompetens, stil eller uttryck. Uppfattningen kan göra att du bedömer att uppskattning från dig inte skulle vara något värt för den personen. Det är oftast en helt felaktig slutsats. ALLA blir glada av beröm och uppskattning. Det kan vi inte få för mycket av. Uppmuntran skapar en skön stämning som vi trivs att vistas i.

Det finns dock en grupp människor som många av oss är duktiga på att uppskatta, beundra och berömma och det är – barn! För de flesta av oss tar det inte emot att berömma ett barn. Kanske borde vi tänka mer på att vi, om än vuxna nu, är barn inuti. Det som gjorde oss glada som små värmer fortfarande, fastän vi har lagt ett antal år till vår ålder.

Att uppmuntra andra – kanske viktigare är vi tror!

Att berömma och uppskatta är dock inte enbart viktigt för att skapa en god atmosfär. Ett intressant experiment visar tydligt hur stor betydelse feedback har, när det handlar om positiv utveckling.

Här kan vi dra en direkt parallell till uppskattning och uppmuntran. Om vi får kvitto på att det vi gör är bra och uppskattas, vet vi att vi slagit in på en bra väg som vi ytterligare kan förstärka. Om uppskattning uteblir kan det skapa en osäkerhet, som fördröjer vår utveckling – helt enkelt därför att vi inte vet om det vi nyss gjorde var bra eller inte.

Så – det är bara att träna på! Du är inte född till en kritisk eller uppskattande person! Båda förhållningsätten är val som du gör i livet. Har du valt det kritiska spåret fram till nu – ja, då är det dags att välja om! För alla andras skull - men också för din egen!

Christina Hellström

retorikexpert, ledartränare och
författare. Driver mentorprogram
för chefer och ledare.

www.chpersonalutveckling.se