Hur gör man för att leda människor som helst vill tänka själva? Alla är givetvis olika, men en av de saker som är gemensamma för väldigt många riktigt intelligenta människor är en tendens att inte bara kunna och vilja tänka själva, utan också tänka mycket och på diverse olika saker.

Man kan kalla det för spring i hjärnan. Hos skolbarn kan det ge tydliga problem om de inte får tillräcklig stimulans, precis som när barn med mycket spring i benen inte får röra på sig. Vuxna människor har i regel lärt sig att hålla en viss disciplin när det behövs, men även de – även vi – kan känna hur hjärnan vill spinna iväg. Det är inte konstigt, ingen vill väl vara uttråkad.

En effekt av detta spring i hjärnan är en tendens att agera idéspruta. Det kan i sin tur vara på både gott och ont. Nya idéer behövs för att göra saker bättre. Ibland kommer folk även på helt nya saker som borde göras. Det gäller att den chef som tar emot idéerna har ögonen öppna och inte får ont i prestigen av att ibland behöva fråga för att riktigt begripa en ny tanke.

En sak som jag lärt mig som ordförande för Mensa Sverige är dock att idéer utan utförare är helt ointressanta. I en förening där alla är intelligenta och allt arbete utförs ideellt, har alla sina egna idéer att genomföra. Det kan ibland vara en ny upplevelse för idésprutan, detta att alla andra också tänker mycket.

På en arbetsplats kan man förstås sätta folk som får betalt för sitt arbete på att gemensamt genomföra en idé, även i de fall då de hellre vill göra någonting annat. Men det är bra att även där tänka att om varken den som kommer med idén eller man själv lyckas få med sig andra i att just det här är värt att göra, bör man nog fundera ett varv till på om det verkligen är rätt att prioritera det.

Sedan gäller det förstås för intelligenta människor, som för alla andra, att vanligt gott ledarskap alltid behövs. Till gott ledarskap hör att sätta rimliga ramar, så att alla vet vad de har att arbeta inom. Det ger också riktning för de där springande hjärnorna, så att man förhoppningsvis ägnar någorlunda stor del av arbetsdagen åt att fundera på sådant som är i linje med det man har att göra.

De flesta människor gillar frihet under ansvar, men alla behöver också veta vilket detta ansvar är. Det är en gammal sanning att när personalen säger att de saknar information, betyder det i nio fall av tio att de saknar tydlig ledning. Det är fullkomligt logiskt: Om jag inte vet vilka uppgifter jag förmodas sköta, behöver jag veta i princip allt om angränsande områden för att komma på vad jag bör göra. Om jag däremot vet att jag skall leverera pryl A till X, medan jag kan förvänta mig att Y skall ordna grej B som jag också behöver, kan jag gå direkt på uppgiften att faktiskt konstruera en riktigt bra pryl A.

Man kan tänka på det som att hälla upp mjölk åt en katt. Det behövs en skål för mjölken. Om skålen är för hög eller för instabil, kommer man få en blöt och arg katt. Om man häller mjölken utanför skålen kommer man få en konfunderad och troligen också arg katt. Man behöver kunna konsten att ha mjölken i skålen.

Det passar för övrigt ihop med det som var och en som försökt sig på ledarskap inom Mensa fått höra på ett tidigt stadium: Det är som att valla katter. Lyckligtvis är det inte bara svårt, utan också mestadels roligt. På det sättet är det precis som med arbetsplatser där alla helst vill tänka själva.

Monika Orski
Talare